Tiden fram till certprov.
Vi har haft en hektisk tid fram till certprovet. Vi har spårat många lååååånga spår. Inget kortare än 3 km, tror jag. Massa spårupptag, massa motivationsövningar i patrulleringen, både på ljudet och vinden. Dex har funkat klockrent på det mesta.
Sen blev det genrep på Nyårsåsen tillsammans med Hallandsdistriktets TJH-ekipage. De hade en träningshelg inbokad veckan innan vi skulle upp på certprovet, så vi hakade på, och var med på ett hörn. Hundarna och jag tältade, tillsammans med några andra. Dex låg i bas utanför tältet, och Ikke var med mig inne i tältet. Det funkade jättebra, förutom att Ikke fick lite ågren för att jag skulle kunna dö på natten, medan han hade vakten över matte. Så han var tvungen att kolla mig 2-3 ggr i timmen, så att jag fortfarande levde. Och en blöt, kall hundnäsa, blir faktiskt ÄNNU kallare ute i ett tält på natten... Ifall det är nån som undrar... Nåväl, tredje natten var han så trött, så det dröjde ända tills kl 5.30 innan han kollade mig första gången. Han kanska lär sig till nästa gång...
Under den helgen spårade vi också en massa, körde en certprovsmässig patrullstig, en likadan fast bevakning (där jag fick på mig hörselkåpor, för att inte kunna påverka min hund...) och en del annat. Det mesta funkade rätt bra, även om Dex inte var i toppform, vilket jag tror berodde på att hon inte sov så bra. Efter tredje natten i bas, verkade hon piggare igen, så jag tror att hon lärde sig koppla av vartefter, vilket ju är en nyttig lärdom.
Veckan innan certprovet, fick Dex först vila måndag kväll, för vi var alla tre ganska trötta efter tältandet på Nyårsåsen. På tisdagen åkte jag ut för att lägga spår igen, eftersom jag ville ha ett sista lyckat långspår i kroppen innan certprovet. Jag hade ju lika gärna kunnat ligga hemma på soffan, men det visste jag ju inte då... Det började med att hon var okoncentrerad på spårupptaget, och jobbade med nåt i vinden istället. Gick över spåret, vilket ALDRIG tidigare hänt, i hela hennes liv... Bra början! Efter 200 m på spåret, börjar hon vinda igen, och jag får en känsla av att vi har en viltstörning. Jo tack... Bara lite senare ser jag en älg nere vid vattenbrynet. Kul... Jag grälar lite på Dex, gör en ruta, och får in henne på spåret igen. Efter ytterligare 150 m kommer det en lös Bordercollie springandes i skogen, utan någon tillhörande människa. Dex blir skogstokig, för hon tror att hunden ska stjäla hennes spår, och det gillar hon inte. Jag halar in henne, så att jag kan ha henne under kontroll, och försöker schasa bort bordern, vilket den inte går med på. Till slut låter jag Dex börja skälla, bara för att "kalla in" bordercolliens ägare. Till sist kommer det en tjej, som ser mycket skamsen ut. Hon ber om ursäkt, tar sin hund och vill gå. Jag upplyser henne, faktiskt ganska vänligt, om att mitt spår ligger där, och berättar hur hon på bästa sätt kan gå ner till gångvägen igen. Men hon är så skärrad, så det förstår hon inte riktigt, utan klampar tvärs över min spetsvinkel. Efter den incidenten var Dex lite tokig, och ville ha koll både på var hunden hade varit, och mitt spår. Så det blev lite flaxigt en bit. Jag var lite irriterad, och hade inte särskilt hög tolerans med Dex, vilket ju naturligtvis inte var särskilt rättvist... Och vi hade 2 km spår kvar att ta... I efterhand kan jag tycka att hon var rätt duktig som inte bara gav upp, utan faktiskt klarade resten av spåret galant, men just då och där, var jag rätt sur.
På onsdagen blev det ett nytt spårupptag, som gick hyffsat, åtminstone, så då kändes det lite bättre. En motivationsövning på ett ljud på 100 m avstånd blev det också. Gick kanon! Sen vilade vi resten av veckan. Certprovet berättar jag om i nästa inlägg, så blir det inte så långt...
Sen blev det genrep på Nyårsåsen tillsammans med Hallandsdistriktets TJH-ekipage. De hade en träningshelg inbokad veckan innan vi skulle upp på certprovet, så vi hakade på, och var med på ett hörn. Hundarna och jag tältade, tillsammans med några andra. Dex låg i bas utanför tältet, och Ikke var med mig inne i tältet. Det funkade jättebra, förutom att Ikke fick lite ågren för att jag skulle kunna dö på natten, medan han hade vakten över matte. Så han var tvungen att kolla mig 2-3 ggr i timmen, så att jag fortfarande levde. Och en blöt, kall hundnäsa, blir faktiskt ÄNNU kallare ute i ett tält på natten... Ifall det är nån som undrar... Nåväl, tredje natten var han så trött, så det dröjde ända tills kl 5.30 innan han kollade mig första gången. Han kanska lär sig till nästa gång...
Under den helgen spårade vi också en massa, körde en certprovsmässig patrullstig, en likadan fast bevakning (där jag fick på mig hörselkåpor, för att inte kunna påverka min hund...) och en del annat. Det mesta funkade rätt bra, även om Dex inte var i toppform, vilket jag tror berodde på att hon inte sov så bra. Efter tredje natten i bas, verkade hon piggare igen, så jag tror att hon lärde sig koppla av vartefter, vilket ju är en nyttig lärdom.
Veckan innan certprovet, fick Dex först vila måndag kväll, för vi var alla tre ganska trötta efter tältandet på Nyårsåsen. På tisdagen åkte jag ut för att lägga spår igen, eftersom jag ville ha ett sista lyckat långspår i kroppen innan certprovet. Jag hade ju lika gärna kunnat ligga hemma på soffan, men det visste jag ju inte då... Det började med att hon var okoncentrerad på spårupptaget, och jobbade med nåt i vinden istället. Gick över spåret, vilket ALDRIG tidigare hänt, i hela hennes liv... Bra början! Efter 200 m på spåret, börjar hon vinda igen, och jag får en känsla av att vi har en viltstörning. Jo tack... Bara lite senare ser jag en älg nere vid vattenbrynet. Kul... Jag grälar lite på Dex, gör en ruta, och får in henne på spåret igen. Efter ytterligare 150 m kommer det en lös Bordercollie springandes i skogen, utan någon tillhörande människa. Dex blir skogstokig, för hon tror att hunden ska stjäla hennes spår, och det gillar hon inte. Jag halar in henne, så att jag kan ha henne under kontroll, och försöker schasa bort bordern, vilket den inte går med på. Till slut låter jag Dex börja skälla, bara för att "kalla in" bordercolliens ägare. Till sist kommer det en tjej, som ser mycket skamsen ut. Hon ber om ursäkt, tar sin hund och vill gå. Jag upplyser henne, faktiskt ganska vänligt, om att mitt spår ligger där, och berättar hur hon på bästa sätt kan gå ner till gångvägen igen. Men hon är så skärrad, så det förstår hon inte riktigt, utan klampar tvärs över min spetsvinkel. Efter den incidenten var Dex lite tokig, och ville ha koll både på var hunden hade varit, och mitt spår. Så det blev lite flaxigt en bit. Jag var lite irriterad, och hade inte särskilt hög tolerans med Dex, vilket ju naturligtvis inte var särskilt rättvist... Och vi hade 2 km spår kvar att ta... I efterhand kan jag tycka att hon var rätt duktig som inte bara gav upp, utan faktiskt klarade resten av spåret galant, men just då och där, var jag rätt sur.
På onsdagen blev det ett nytt spårupptag, som gick hyffsat, åtminstone, så då kändes det lite bättre. En motivationsövning på ett ljud på 100 m avstånd blev det också. Gick kanon! Sen vilade vi resten av veckan. Certprovet berättar jag om i nästa inlägg, så blir det inte så långt...
Kommentarer
Trackback