dexi & ikke

Igår fattade jag ett beslut som jag är mycket nöjd med! Jag var iväg med tjejerna hos veterinären för att ta prov för rabiesvaccineringen. Pillis fick börja, och snäll som hon är, gick det jättebra. Hennes största oro var att vi skulle klippa hennes klor, vilket hon avskyr. När hon märkte att det var något annat, så satt hon snällt. Eftersom Dexi är väldigt svårhanterlig för andra människor, så frågade jag sköterskan ifall jag kunde få sticka henne själv. Det kom absolut inte på fråga! Så har vi aldrig gjort. Vem ska då hålla fast henne?? Ska någon av OSS hålla fast henne?? Va, ska ingen hålla fast henne???? Hon var i alla fall tvungen att fråga tant veterinären, så jag gick till bilen för att byta hund. När hon kom tillbaka, så sa jag att vi testar att göra på konventionellt sätt, så ser vi hur det går. Poppan trängdes in i ett hörn, jag höll fast huvudet med ena handen och kroppen med andra handen, allt enligt instruktioner. Sköterskan fick inte ens lyfta Poppans tass innan hon klart markerade att sköterskan inte hade hos oss att göra. När hon försökte fästa stasen uppe vid armbågen, så satte Dex hennes hand mellan tänderna (utan att bita, givetvis... Hon är inte elak) Sköterskan föreslog då att vi skulle sätta på henne munkorg och hämta en person till, som kunde hjälpa mig att hålla fast henne. Här kommer min insats: Jag sa, NEJ, jag sticker henne själv! Sköterskan blev ganska stött, och gick bort och ställde sig i ett hörn, och började knappa på datorn. Dexi satt lugnt och fint alldeles av sig själv, utan fasthållning, och lät mig sticke henne i tassen. Någon minut senare var det klart. Det brukar aldrig fungera, var sköterskans enda kommentar. Det var jätteskönt att slippa den kalabalik, som det onekligen blir när man försöker hålla fast ett panikslaget djur. Skönt för Poppan att slippa ett onödigt trauma. Så, nu har jag lärt mig, låt ingen annan manipulera med mattes Poppa!! Med lite tillit, löser det mesta sig!

Mycket att göra på alla fronter just nu, så det blir sporadiska uppdateringar här. Skolan är elak, och kräver närvaro nästan hela dagarna! Har ni hört nåt så fräckt... Förstår de inte att undervisningen inkräktar på min fritid?? Jag försöker ändå att aktivera mitt lilla Pesto med saker att göra varje dag, så hon är faktiskt förvånadsvärt snäll just nu. Hon är ju lite skendräktig, så hon är själv ganska nöjd med sin tillvaro.

I lördags var vi iväg och körde räddning igen på ett ställe i Jakobsberg. Det gick fantastiskt bra för Dex. Hon var fokuserad, lättstyrd och letade metodiskt igenom alla områden jag visade henne på, på ett lagom avstånd från mig. Miljön var inga som helst problem, och hon blev överlycklig när hon fick en figge i näsan. Svårt att tro att det bara var andra gången hon tränade räddning nånsin. Efter träningen fick hon posera lite framför Camillas kamera. Hon behövde lite bilder till ett projektarbete, och klart att linslusen ställer upp!

På söndagen var det dags för vanligt skogssök. Vi har utökat vår lilla grupp med två tjejer från klubben, så för omväxlingens skull var vi hela 6 st. Otroligt bra flyt! Hela tiden var det en hund på uppvärmning, så att väntetiden minimerades. Vilken skillnad. Vi hann 6 hundar på nästan samma tid som 3 tar annars. Dexi gick ganska bra, som vanligt. Lite problem med tomslagen fortfarande. Inte alltid kul med en intelligent hund... Varför springa ut om det inte finns någon att hitta???

I måndags tränade vi lite lydnad. Fortsatte nöta på framåtsändandet. Ibland ser det strålade snyggt ut, men inte alltid. Nu jobbar vi på att det ska sitta 100 % varje gång. Krypet som vi haft jätteproblem med, börjar nog också arta sig. Vi fick ett jätteroligt tips av Janne, som vi håller på att testa. Det är lite tidigt att uttala sig om ifall det funkar, men det verkar lovande.

I tisdags var det skydd som vanligt. Vi började dock med lite skotträning för Ulrikas hund Clippa. Dexi fick springa en budföring med skott. För att provocera lite stod Andreas som mottagare, och Ulrika som skytt. Skytten var dessutom placerad riktigt nära Dexis sträcka. Men det gick bra. Hon kunde låta bli att pesta på Andreas, och hon brydde sig inte alls om Ulrika när hon sprang förbi. Skotten var inga problem alls. Skönt att hon kommer ihåg så bra, även om vi inte tränar vissa moment särskilt ofta. Skyddet gick också bra. För första gången såg jag Dexi bli riktigt arg. Fina tänder tösen har... Hoppas att hon kan ta med sig lite av det allvaret in i korgarbetet. Då blir det nog riktigt snyggt!

Idag har vi tränat lite i skogen, Dex och jag. Uppletande vart det mest. Jag har varit ledig, så vi passade på att träna i dagsljus, något vi inte är särskilt bortskämda med. Sedan åkte vi bort till Lidingö, och hjälpte Camilla och Zebbe med lite skotträning. Det var på gränsen till tervmisshandel, tyckte Zebben... Tur att han är ovetande om framtiden som Camilla och jag har planerad för honom... Dexi fick en platsliggning med skott. Efter två skott, gick jag och gömde mig, så fick hon tre skott med dold förare också. På ett skott ryckte hon till, på ett annat vinklade hon bak ett öra, men annars var det ingen reaktion alls. Då stod Camilla ändå bara 20 m bakom henne. Duktig tös!! Svårt att tro att hon var så skottokig för bara några månader sedan. Då skulle hon ju ta skytten hela tiden... Efter träningen åkte vi iväg och hämtade 60 kg vom. Det var jäääättekul (och gott) att hjälpa till att dela upp och frysa in, tyckte Poppanloppan. Nu har vi hundmat så det räcker ett litet tag.

Hmmm... Om trenden håller i sig kommer helgerna snart inte att räcka till. Förra helgen körde vi 2 sökpass, denna helgen körde vi 3 sökpass. Hur många sökpass får man plats med under en helg??

I lördags tränade jag sök med Lördagsgruppen igen. Vi kör ju normalt skydd på lördagar, men p g a all snö nu, så hyr vi ett ridhus till skyddet för att slippa halka omkring på isiga planer, och ridhuset har vi bara på tisdagar. Så Dexi och jag fixade snabbt till lite annan sysselsättning på lördagarna. I lördags var Årets Sökhund 2006 med och tränade med sin husse. Det ser så otroligt lätt ut när man har en så genomarbetad hund. Liiite avis... Dit kommer vi nog aldrig. Vi får njuta av synen av Janne & Fix istället.
Dexi fick jobba vidare på sina påvis, som fortfarande inte är 100 %. I lördags gick det dock jättebra, och jag tror att jag kommit på var problemet ligger, så nu hoppas jag att vi slipper fler dåliga påvis. Hon var superladdad i början, men blev ganska fort trött i huvudet. Undrar om en skendräktighet är i antågande?? Efter söket körde vi lite uppletande, och det blir faktiskt bara bättre och bättre. Lite dåligt tempo nu, men eftersom vårt problem varit att hon tokspringer, så får jag se det som ett s k "plusfel". Men jag tror inte att temposänkningen kommer hålla i sig när vi väl står på tävling, tyvärr...

I söndags tränade vi mer sök. Då ville jag köra med lite tomslag här och där. Dexi tyckte att hon skulle få bestämma var tomslagen var, så hon slutade att hitta figgen på ena sidan... Matte var inte helt nöjd, men vi bråkade inte särskilt mycket om det. Det var nog ytterligare ett tecken på en skendräktighet. Hon kändes loj hela hon. Eftersom jag inte ville åka hem och känna mig missnöjd med träningen, så hoppade jag med ett gäng ifrån klubben, som skulle prova på sök, tillsammans med Katarina, som är jätteduktig sökmänniska. Då körde vi bara synretningar och hitteövningar. Hon var utan krav och fick bara ha lite kul. Givetvis skötte hon sig utmärkt, och matte kunde åka hem med en annan känsla inombords. Sen var det en nöjd liten Poppa som låg i sin säng och gnagde ben, för att sedermera somna utsträckt under vardagsrumsbordet...

"Det man inte har i huvudet, det får man ha i benen" finns det ju ett talesätt som heter. Dexi har nog fått det där om baktassen, för hennes version är "Det man inte har i benen, får man ha i huvudet". Vi var ute och körde vagnen igår igen. Det har ju töat en del, så den förut så välplogade vägen var nu ganska mörjig. Det var alltså ganska trögt att dra vagnen, tyckte i alla fall jag, när jag körde fram den (och jag hade inte ens nån som åkte i den). Spände för den lilla endorfinisten, som sätter av i galopp... Hon märkte att det gick trögare än vanligt, men inte tillräckligt för att ta det lugnare. Hon bara sänkte huvudet, strök öronen plattare bakåt, och spände musklerna. När vi kört vår vanliga runda tyckte jag att hon verkade ganska pigg fortfarande, så jag tog en extra sväng. Vad gör galenpannan när hon märker att vi inte tar vägen hemåt?? Jo, hon drar på för fullt IGEN i snabb galopp. Otroligt! Jag spände loss henne en gång, för hon behövde gå och bajsa. Man såg att benen var lite trötta och skakiga, och jag funderade på om jag skulle låta henne vila en stund, så kunde jag dra en bit. Men inte... När hon var klar, springer hon direkt fram till vagnen, tittar på mig och säger åt mig att spänna för henne igen. Och sen full galopp... Jag kan inte göra annat än imponeras av hennes vilja. Vi var ute i 1,5 timme, och inte en enda gång att hon stannar och säger att hon inte vill längre. Hon bara stretar på. Det måste vara enormt självbelönande, för jag uppmuntrar knappt henne längre. Gör jag det, så går det för fort för matte...

När vi är ute och cyklar, så blir Dex lätt störd av dofter, andra hundar och människor som vi möter. Men inte när hon drar vagn. Hon möter vad som helst eller vem som helst utan att höja ett öra. Hon ARBETAR faktiskt, och då har man inte tid med annat. Igår mötte vi en gigantisk traktor med en annan traktor på ett stort släp, som körde på samma lilla grusväg som vi gjorde. Det var mörkt, så man såg först bara ett par stora lyktor som lös högt ovanför våra huvuden. Den bullrade och mullrade och pös, och jag tyckte den var jätteläskig (den var STOOOOR). Lilla Poppan stod vid vägkanten, med huvudet vänt mot mig, och bara väntade på att få sticka iväg igen. Jag tror inte ens hon såg det enorma monstret vi mötte. Hon ville bara fortsätta. Jag kan nog påstå att hon är trafiksäker...