dexi & ikke

Vart tog sommaren vägen? På en natt blev det höst, blåsigt och regnigt kallt. Men Dexi trivdes som fisken i vattnet när vi cyklade i förmiddags. 1,5 mil på 45 minuter. Inte illa för att ha stått still sedan början av juni. Skönt att motionera henne ordentligt tidigt på dagen, för hon blir lite snällare resten av dagen då... Men jag hoppas att hon laddat batterierna nu, för ikväll blir det skyddsträning igen!

Nu var det länge sen jag uppdaterade här igen. Inte mycket har hänt...

Vi har varit i Halmstad under en vecka, tyvärr var inte vädret det bästa. Vi blev dock aningen mer solbrända under de två dagar som solen faktiskt visade sig. Dexi fick spåra lite hårda spår, med hyffsad framgång. Tyvärr slickade hon upp ett av såren på sin tass igen, 10 minuter utan tratt i bilen räckte för det. Som tur var lyckades vi undvika ny infektion, så det blev inte så farligt.

Väl hemkomna igen avnjöt jag min sista vecka på sommarlovet. Idag var det upprop på nya terminen. Trist att vara tillbaka i vardagen, men kanske bra att få någon slags struktur på sin tillvaro igen.

Igår var det första träffen på bevakningskursen. Det känns kul, och jag ser fram emot fortsättningen. Min träningsmotivation har varit rätt låg ett tag, med alla skador och så. Kursen ger mig ett knuff där bak, så att jag tar mig i kragen igen. Dexi vill ju faktiskt träna, mer än vad hon fått göra under sommaren. Så nu är vi igång. Cykelträningen är återupptagen. Massa muskler och kondition har försvunnit, men det är nog snart tillbaka. Vi börjar lite lugnt med 1,5 mil, så tar vi det därifrån. Vi har varit iväg och spårat några gånger, och det går bättre och bättre. Konstigt hur mycket som förvinner för att man inte spårar på 3 månader... Lydnaden har vi också dammat av. Nu är vi nog snart i tävlingsform igen!

Båda tjejerna löper nu. Pilska Pillis är i farten igen, värre än någonsin, med sina trakasserier. Större delen av tiden sitter hon bakom galler. Detta hindrar dock inte hennes sexuella fantasier... Dexi behöver bara titta på henne, så blir hon blank i blicken, och svansen försvinner ur vägen. Men det tar väl slut så småningom. Sorry Pillis, inga valpar den här gången heller!

Nu ska vi ut och spåra!

Så var man hemma i vardagen igen. Pillis hittade genast en av sina prinsess-sängar och somnade bums när vi kom innanför dörren igår. Dexi var olycklig och gick runt och pep, och tyckte vi skulle åka "hem". Konstigt att man vänjer sig så fort vid ett nytt ställe. 2,5 veckor räcker tydligen för att Dexi ska ha hittat ett nytt hem i alla fall... Även matte och husse längtar tillbaks. Urhärligt att ha hus och tomt. Nu är ju huset och tomten inte våra utan svärfars, men man kan ju låtsas... Nu ska vi vara hemma denna veckan, och till helgen bär det av till Halmstad och mina föräldrar.

Det var dock roligt att åka till klubben igår. Massa människor som kommit tillbaka ifrån sina respektive semestrar. Mycket snack blev det, men även en del träning. Vi kollade av läget med högrelydnaden. Det ser inte helt omöjligt ut. Fröken ska dock löpa snart tror jag, och det är en del konstiga hormoner som rusar runt i kroppen.

Idag körde vi skydd igen, och hon fick bita en del i bitjacka. Smack, sa det, så satt hon som gjuten i ryggen... Kul, hon som alltid sökt ärm även i jackan. Korgarbetet var fortsatt snyggt idag, och hon fick in en del riktigt hårda stötar.

På skadefronten ser det också ljusare ut. Ett av hennes sår på tassen har läkt, och det andra blir bättre för varje vecka. Huden ser otroligt ömtålig ut, så hon får nog fortsätta ha bandage på den ett tag till, men det blir skönt när det är läkt. Den djupa fickan på bogen har slutit sig utan komplikationer. Där hade vi tur, för såret hade alla förutsättningar för att bli en ful historia till. Det är bara en rakad fläck och en sårskorpa kvar. Så nu är det snart en hel malle igen! Nu vågar man ju nästan börja titta i tävlingskalendern igen...

Dexi är för rolig. Hon går med tratt för jämnan nu, när hennes sår på bogen läker. Det vätskar ju fortfarande massor, så hon vill slicka hela tiden. Men Poppan har kommit på att det finns fördelar med fenomenet tratt. Man kan använda den som pansar. Vill man förbi nåt, så vänder man tratten till, och tar sats! Den är bra, för man behöver inte lyssna eller lyda (man kan ju alltid skylla på att man inte hör nåt). Dessutom kan man komma undan med att ligga i soffan, bara för att det är sååååå synd om en... Pillis är jätterädd för en Poppa med tratt, så hon håller sig ur vägen, och besvärar inte. Det enda hon inte tycker om är att man inte har någon koll på vad som händer bakom ryggen. Det är faktiskt lite otäckt... Men hon har löst det problemet också. Man ser bara till att vara nära husse eller matte, för de låter inget hemskt hända! Men det blir onekligen skönt om några dagar, när vi förhoppningsvis kan ta av den där tratten.

En ynka timme efter mitt inlägg igår, om att tjejerna inte ådragit sig några större skador från sina slagsmål, så rök de ihop igen. Dexi gjorde lekinvit mot Pillis, som hon helt missförstod som vanligt, och sen var de igång. Jag var ensam med dem på tomten, och det är svårt att få isär dem då. Får man bort den ena, så sätter den andra bara efter, och så har man slagsmålet i famnen istället... Som tur var hörde husse kalabaliken inifrån huset, och kom till undsättning. Han tog Pillis i ryggskinnet och lyfte helt sonika bort henne från slagsmålet. Dexi haltade på vä fram efteråt, så jag tittade lite extra noga på henne. Såg inget först, men sen visade sig en liten blodfläck i pälsen på bogen. Rakade, och fick fram ett pyttelitet hål. Stoppade ner en sond, och fick fram en 4 cm (!) djup ficka, innanför detta intetsägande hål. Givetvis med riktning rakt nedåt, så att inget kan rinna ut av sig själv. Vi spolade så gott vi kunde, och satte tratt på henne. Sedan fick jag torka ur det där mååånga gånger under dagen, för fickan fylldes på hela tiden med sårvätska. Typiskt, när man tror att allt håller på att ordna sig med Dexis skador. Hoppas att vi slipper infektion den här gången. Det ser i alla fall fint ut än så länge. Undrar vad det blir nästa gång de slåss??

Tänka sig, redan 3 år. Igår var det i och för sig, men matte är lite seg på att uppdatera bloggen så här på semestern. Hon firade i alla fall med ett riktigt härligt skyddspass på kvällen. Oj, vad fint hon börjar gå nu. Stenhårda fokuserade stötar i korgen, och höga fina upphopp utan tvekan. Husse var med och filmade, så vi har bevisen...

Annars har vi det mest skönt här på landet. Kör enduro så mycket vi orkar (eller så mycket jag orkar, enduromusklerna är inte så vältränade i år). Vi har spårat lite, och sprungit på tomten massor... Dexi skäller på grannarnas skrikiga ungar som envisas med att köra med skramliga plasttraktorer precis utanför vårt staket (duktig hund...) Pillis och Poppan slåss minst varannan dag, dock utan allvarligare skador än så länge. Ska de aldrig sluta? Det verkar som om de över huvudtaget inte förstår varandras språk.

Dexis tass har börjat läka på allvar. Nu är det bara små sår kvar. 1x4 mm och 4x4 mm. Det ni, vi började på 3 cm, så nu är det inte mycket kvar! Den 3 veckor långa antibiotikakuren är äntligen slut, och Dex är pigg och glad igen. Haltar inte längre heller, inte ens när hon har sprungit en hel dag.

Nu ska jag ut i solen...