dexi & ikke

Tiden går fort här på landet. Jorden kanske snurrar fortare här ute i skogen än inne i stan... Innan man vet ordet av har en hel vecka gått! I måndags sov jag 2,5 timme efter jobbet bara, sen började vi packa ihop alla prylar för att åka ut till sommarstället. Inte klokt vad mycket saker som behövs när 2 människor och 3 hundar ska vara borta i 9 dagar... Som tur var hade vi fått låna svärmors Merca Sprinter, som svärfar skulle köra upp. För i vår Escort får det inte plats mycket mer än 2 människor och 3 hundar... Tiden rann iväg under dagen, medan vi stökade, handlade och hade oss. Vi kom inte fram förrän framåt 22. Då möttes vi tyvärr av en tråkig syn... Mössen hade fullkomligt tagit över hela huset under vintern och våren! Det blev till att storstäda, putsa och torka innan vi ens kunde fixa middag åt oss själva och hundarna. Bara en snabbrastning med jyckarna och sen i säng.

I tisdags tog vi tag i gräsmattan, som ju också hade löpt amok under våren. Drygt knähöjd var längden. Jag insåg raskt att om vi skulle kunna få någon ordning på gräset, så krävdes det att den inte blev nertrampad, så hundförbud utfärdades tills problemet var avklarat. Mycket orättvist, tyckte alla hundar, som var instängda i huset och bilen. Mange gick över hela gräsmattan med trimmer, och jag gick efter och räfsade ihop eländet. Till sist var det såpass kort att vi vågade ta fram gräsklipparen. Det visade sig dock att gräsklipparen hade lagt av, så vi tog med oss svärfar och handlade en ny. Sen blev det i alla fall lite stil på gräset igen. Hundarna firade med att ge järnet i lek! Det var första gången som mallarna och Jack lekte utomhus. Lite orolig var jag, men det hade jag inte behövt vara. Jack var lite för hårdhänt med Ikke i början, men då kom världens bästa Poppa till Ikkes försvar. Hon sa åt Jack att valpen är man lite försiktig med, och då började Jack behandla Ikke som en hund, och inte som en kanin, som ska läggas ned... Däremot gick det inte så bra med Jack och Igor, svärfars hund. Igor presenterade sig med att morra och göra utfall åt Jack, och de har fortfarande inte kunnat umgås avslappnat.

I tisdags var det även skyddsträning för Dex och Ikke. Dex fick ett korgpass, och en del transporter i ärm. Belastning med barnvagn (utan barn...) i ärmtransporten, vilket var JÄTTEläskigt sa Dex! Ikke fick fortsätta med anskällningar, och jag tycker nog att den lille börjar utvecklas åt rätt håll. Han har jättefina angrepp. Andreas körde på honom med barnvagnen när han satt i bett, vilket Ikke nog inte ens märkte... Han är inte så känslig, lillemannen...

I onsdags var vi bara ute på tomten och busade mest hela dagen. På kvällen åkte vi ut och spårade. Dex fick en ljudmarkering också. Husse var på 100 m djup, gåendes, precis som det kommer bli på certprovet. Patrullstigen var ca 200 m. Dex plockade bra tycker jag. Sen fick Jack ta sitt spår, 210 m lågt med 2 föremål. Spårade fint de första 60-70 metrarna, men sen blev han jättetrött. Försöker nog gå alldeles för fort fram med gröngölingen... Ska lägga mycket kortare spår åt honom i framtiden. Ikke fick ett spår på 520 m, med ett avsnitt på grus, och någon spetsvinkel. Klarade av det bra, men försökte vinda istället för att spåra över gruset. Jag hade klantigt nog lagt fortsättningen i motvind, så varför göra det svårt för sig och spåra, tänkte Ikke... Men jag kan inte vara annat än nöjd med arbetsmyran. Dex fick 700 m spår, som husse lagt. Gick också bra, men även hon försökte fuska när husse hade lagt slalom mellan träden.

I torsdags cyklade jag med Dex. 8 km blev det. Har inte kommit på någon bra cykelrunda här ännu, utan nu blev det mycket fram och tillbaka, när vi försökte utforska olika stigar och skogsvägar. Resten av dagen njöt vi nog bara av att ha en tomt...

I fredags cyklade jag med Jack för första gången. Det var inte jättekul, tyckte han... Joggade lite långsamt vid cykeln. Han har nog inte världens bästa kondis heller... Stupade på golvet när vi kom hem! Drygt 2 km kom vi, tror jag. När jag sen började måla huset, lekte hundarna hej vilt. Dex började halta lite framåt eftermiddagen, och jag hittade ett litet sår ovanpå tassen. Tänkte inte mer på det, utan målade klart, innan jag gjorde rent såret. Hade precis tvättat klart tassen, när jag kom att tänka på att jag kanske skulle vända på tassen och kolla undersidan också. Det var ju tur att jag gjorde det, för såret på ovansidan kom sig av att en pinne hade spetsat hela tassen och gjort hål även på ovansidan. Pinnen satt dessutom kvar, så det var bara till att dra ut den lite försiktigt, och sen börja tvätta igen, och spola igenom kanalen som bildats. Som tur var hade jag tagit med grejer för att lägga tassbandage. Inte konstigt att hon hade haltat lite, men desto konstigare att hon fortsatte att leka och jaga de andra med den tassen... Inte särskilt känslig, tösen! Nu är det lite svårt att inte kunna gå in och ut som hon vill, för man måste ju ha stövel ute. Och stövel kan man inte ha en hel dag, för då blir tassen genomblöt av tass-svett, och det mår inga tassar bra av. Minns alltför väl vad svampinfektionen förra sommaren ställde till med...

I lördags tog vi en tur in till metropolen Sala, för att besöka Apoteket. Behövde lite mer grejer till tassbandage. Resten av dagen gjorde vi inte så mycket. Dex hade ont, och låg mest i soffan och degade. Jag höll stackaren sällskap, eftersom det även regnade, och inte gick att fortsätta målandet av huset. Och eftersom jag var inne, så var även Jack inne. Och eftersom Jack var inne, så var även Ikke inne. Alltså låg vi allihop och degade...

Idag är det söndag. Än så länge har vi inte hunnit med så mycket annat än en långpromenad. Hundarna har lekt en stund, men nu ligger alla utslagna på golvet bredvid mig. Bäst att passa på att vila lite medan matte sitter still verkar de tycka. För man vet ju aldrig när det ska göras något. Och när matte gör nåt, då måste ju alla hjälpa till! Hurra, vad mycket bättre allt går när man har 3 hundar som hjälper till efter bästa förmåga...

Avslutar med en liten bild på underverken!

Många är nyfikna på hur stor Ikke har blivit, och även hur Jack ser ut. Här kommer således bilder på båda underverken. Tyvärr är bandbredden inte särskilt mycket att hurra för här ute på landet, så det blir bara två bilder idag. Har fler att lägga ut när vi kommer tillbaka till stan.


Här är Ikke 9,5 månader gammal. Öronen gör lite som de vill fortfarande...



Och här är Jack, 40 kg bus...

För han har precis vunnit en auktion på tradera åt mig!

För ett tag sen snöade jag in på att jag ville ha en digital systemkamera, för att kunna ta lite roliga "action-bilder" på hundarna. Min egen digitalkamera hinner inte alls med när det rör sig. Men en fattig student, som har tusen andra planer som ska in i budgeten, har liksom inte riktigt råd... Men nu dök det upp en kamera på tradera, kanske inte allra senaste, finaste modellen, men ändå en som väldigt många har recenserat som en bra nybörjarkamera. Så, med vana fingrar, knappade husse hem den åt mig! Förhoppningsvis ska den kunna följa med på äventyr något år i alla fall, tills jag har börjat tjäna pengar...

Hoppas den kommer hem snart!!

Gick precis ned till bilen i garaget för att ge hundarna mat. Visar sig då att sommarprojektet Jack har haft ett eget litet projekt på gång... Jack har ju, som jag redan nämnt, blivit väldigt mammig, och vill helst av allt vara nära matte HELA tiden. I sin strävan att få vara nära sin matte, verkar han ha bestämt sig för att hans koppel gav matte lite för stort svängrum... Jack är ju en initiativrik och kreativ hund, så han tog saken i egna tassar (eller varför inte säga käftar...). Pillade flinkt in kopplet i sin bur, och skred till verket. Numera är hans koppel 4 dm långt, om man mäter från mattes ända, eller 1.5 dm långt om man mäter från Jacks ända. Han verkar ha haft vissa bryderier i sitt skapande, för i hans bur låg minst 5 st olika provlängder, som verkar ha blivit kasserade under resans gång, innan han hittade den optimala koppeldesignen.  Vad Jack inte tänkte på medan han fnulade med sitt koppel, var att han nu, tyvärr, blir kvar i bilen imorgon, när vi andra går upp i lägenheten... Han glömde nämligen att kolla vad matte hade för åsikter om godtagbara koppellängder! Sorry, gubben! Utan koppel, ingen Jack... Fast tur att man har några extrakoppel liggandes här och där... Men berätta inte det för Jack, han kan gott få ångra sitt dåd en stund!

Hoppas alla ni där ute får en trevlig midsommar!!

Hemma hos oss äts det nog sill och skålas för fullt nu. Kändes lite surt att behöva åka till jobbet, men nån måste väl göra det också...

Poppanloppan Dexi, Busebub Ikke och Jack Attack hälsar ifrån bilen! De fick följa med matte idag, så att husse och hans gäster fick fira utan hundra hundnäsor vid bordet...

I natt verkar jag vara den enda i hela Stockholm som är vaken. Ingen verkar ha jobbat över på Viktiga Företaget, vars reception jag nitiskt vaktar varje natt. Inte en enda kotte har lämnat byggnaden på flera timmar. Utanför på gatan är det också ovanligt lugnt. Bussarna som passerar är oftast tomma. Folk är väl hemma och laddar inför morgondagen? Själv ska jag tillbringa dagen i sängen, och aftonen på jobbet, ensam... Ja, jag tycker faktiskt lite synd om mig själv... Ska försöka övertala hussen att sticka ut och köpa jordgubbar till mig i alla fall, så jag kan sitta här, mol allena, och fira... Husse erbjöd mig även att ta med lite nubbe, och en burk sill. Jo tack, sill äter jag inte, och nubben får jag ju bara lukta på medan jag jobbar! Men jag får tänka på alla sköna pengar jag tjänar genom att jobba på midsommarafton... Och midsommardagen...

Lille Jack håller på att blomma ut till den hund han tydligen är tänkt att vara. För varje dag så kommer han mer och mer. Blir bara busigare och busigare, och tar för sig mer. Han är som en 8 veckors valp på 40 kg... Oftast är han lugn och cool, men ibland bubblar det över, och då är det som om hin håle flyger i honom. Vild blick, rottisflin över hela ansiktet, och tokryck så det sprudlar om honom. Sker detta på en olämplig plats, t ex inomhus, så galopperar han på något sätt på stället ifall man säger till honom att lugna sig. För det bara går inte. Att lugna sig alltså... Han ser bara toklycklig ut! Vakta har han börjat göra också. Både bilen, matte och hemmet. Imorse när husse kom hem, var det minsann Jackstern som sa ifrån! Det är mycket den lille killen behöver lära sig... Han har även blivit otroligt mammig. När husse sa ifrån idag, när han gjorde nåt dumt, så sprang han genast till den stängda sovrumsdörren, där jag låg och sov, för att skvallra. Likadant på kvällen. Husse sa ifrån, och Jack kom rusande och ville upp i famnen... -Matte, matte, husse var dum!!! ville han säga. Nu har ju Jack oturen att ha fått en väldigt hård, kantig och osolidarisk matte, som bara predikade att husse faktiskt har befogenhet att säga ifrån...

På måndag, när jag har jobbat färdigt, så drar vi upp till Landet! Ska bli härligt... Har inte varit där sen förra sommaren. Det HÄR året så ska huset äntligen målas om, trädgården ska fixas, kirskålen ska för alltid bort, ogräset ska bort ur gräsmattan, parkeringsplatsen ska grävas ut... Nåja, mål måste man ha här i livet, sen är det en prioriteringssak ifall man bryr sig om att uppfylla dem! Det kan ju råka bli som det blev förra året... Spår, promenader, långa härliga dagar i solen på tomten... Och då är väl inte det fy skam!

Idag åkte jag till hundstallet igen, för att hämta mer mat till Jack. Snackade lite med tjejerna där, och kom överens om att de skulle försöka klippa klorna på Jacket. Jag får nämligen inte hantera hans tassar, och jag tycker det är för tidigt att tvinga mig på honom. Jag hämtade Jack ur bilen, och det var ingen glad liten Jack som följde med mig... Först ville han inte komma fram till burdörren, för att bli kopplad, han som i normala fall störtar ur buren. Sen gick han med låg svans till stallets ingång. Väl inne hälsade han på personalen, och följde sen med dem in bakom receptionen. Jag satt utanför och väntade. När han kom ut igen, och såg att jag var kvar, så rusade han mot mig, och nästan landade i knät på mig, jätteglad! När vi gick därifrån blev han alldeles busig, och svansen var på topp igen. Hoppade snabbt in i bilen, så fort jag öppnade dörren åt honom. Ingen tvekan om att han ville följa med hem igen! Inga tvivel om att han inte blir väl omhändertagen på hundstallet, men frågar man honom, så har han redan gjort sitt val! Kanske blir svårt att lämna tillbaka honom efter sommaren...

Till sist kom vi ut och spårade i förrgår. Jag la ut 4 st spår. Dexi fick ett spår på 500 m utan några egentliga konstigheter. Lite berg och några spetsvinklar. Inga svårigheter för SuperPoppan! Ikke fick 300 m som gick i och omkring ett endurospår. Han fick fästa på gruset/sanden i endurospåret, och var först inte helt övertygad om att det var rätt spår, utan han letade runt lite i grönskan omkring honom utan att hitta något annat. När han till sist började följa mitt spår i gruset, kom första apporten rätt snabbt, och efter det köpte han idén direkt. Löste alla skiftena mellan gruset och skogen utan problem. Tog även spetsvinkeln jättefint, samt slutapporetn 3 m efter spetsen. Jack fick 2 spår om ca 100 m vardera med slutapport. Han gick på bra, tog upp spåret vid första kontakten, och följde intresserat. Stannade och pausade några gånger, men återgick till spåret varje gång. Hittade slutet, och duttade lite med näsan på det. När jag började berömma honom blev han hur mallig som helst, och tyckte att han varit jätteduktig. Jag höll givetvis med... Det andra spåret gick också bra. Han gick med lite mer övertygelse i starten, men var nog rätt trött i huvudet mot slutet. Men han löste det, och blev lika mallig vid slutet... Igår åkte vi ut till Märsta BK innan skyddet. Jack fick ett kort spår igen, och det gick bra då med. Dexi fick träna saktagående, temposkiften i framåtsändandet, kryp och skall. Ikke fick gå linförighet. Båda var duktiga! I skyddet sen tränade Dexi vidare på dubbelretningen, där hon börjar gå rätt bra nu. Vi försökte även med höga hopp, men hon ville inte hoppa... Fixade det första jättebra, men sen tyckte hon att det var upp till Andreas att sänka ärmen... Ikke fick springa anskällningar för första gången. Han är ju inte särskilt lättpåverkad, lillkillen... Men när han väl började förstå vad som gav utdelning, så gick det lättare. Jack var med i gruppen och tittade på några hundar. För första gången fick jag en negativ reaktion hos honom. Han blev jätterädd för Andreas pisk, faktiskt så rädd att han tömde analsäckarna. Vi gick utom synhåll, men fortfarande så att han hörde, och där tränade vi kontakt, busade lite, och åt köttbullar. Där verkade han inte berörd längre. Vem vet vad han har för erfarneheter??

Ber om ursäkt för att texten i inläggen är så ihoptryckt... Det ser inte ut så när jag skriver, utan bloggen hittar på det alldeles själv, när jag publicerar. Hoppas de fixar till det snart...

Åh, vad det var roligt att träna sök igår!! Har verkligen saknat det. Dex var laddad som få när det var hennes tur. Det var en rolig bana, med ett stort, djupt dike på ena sidan, brant uppförsbacke på den andra. Eftersom det var så länge sen Dex sökte, fick hon en synretning på första skicket över diket, för att hon skulle komma över ordentligt. Resten var utan syn, men en fick hon ett ljud på. Hon hade roligt, men blev trött fort i den jobbiga banan. Kondisen är inte var den brukar vara... Ska nog öka på synretningar och dra upp henne lite mer närmsta träningarna. Ikke fick också vara med och träna. Han fick synretningar på de 4 första skicken, och det gick precis som det har gjort förut, när vi har gett honom synretning... Han bara sprang, och glömde näsan kvar på stigen... Men han hittade till sist alla figgarna, och jag tror att han hittade de flesta med hjälp av näsan, och inte synen. Det 5:e och sista skicket provade jag att skicka utan retning, och han gick spikrakt och djupt ut i banan, och hittade snabbt husse i skogen. Nöjd matte! Till sist fick Jack göra lite vindövningar med husse som figurant. Han började med att försvara matte mot ett konstigt knak och brak inifrån skogen (husse som la sig tillrätta...). Vilket morr!!! Men han var lätt att bryta, och sen var det inte mer med det. Men man behöver nog inte vara rädd för busar när man är ute med honom... Vindövningarna gick jättebra. Han blev överlycklig när han fick vittringen i näsan, och nu var det inga tveksamheter, utan han följde intresserat upp var den kom ifrån. Kul att han så snabbt förstod hur man gör med vind! Han har även ett fint spårintresse, märkte jag, för han försökte spåra husse hela tiden. Hade tänkt spåra idag, men just nu ligger det tre sovande hundar vid mina fötter, och jag har inte hjärta att störa dem än... De har ju inte direkt vilat hemma sen Jack kom, för det är ju sååååå kul att busa med varandra! Men omen liten stund ska vi nog åka iväg i alla fall. Hittills idag har vi varit på Stockholms-avdelningens BK. Jack fick hälsa på en massa människor, vara med och titta en massa, och träna ett kort lydnadspass. Efter 5 minuters koncentration var den lilla ovana hundhjärnan faktiskt JÄTTEtrött... Men han tyckte det var roligt. Han fick värsta frispelet på planen, när jag drog upp honom med lite lek. Dexi fick en kort patrull med ljudmarkering, eftersom även Monica var på klubben. När vi vallade stigen var det inte en kotte i närheten. Perfekt tänkte vi, men när jag sen släppte på Dex, mötte vi två personer och en hund på den korta sträckan (60 m?) Hon fick redan i starten ett ljud på högersidan, som hon nästan släpade ut mig till, och det jobbade hon sedan med hela tiden, och missade nästan Monica på vänstersidan. Men när hon väl tog det, ställde hon sig som en känguru på bakbenen, och det gick inte att hålla emot längre... Hon var lycklig när hon fick bollen! Nä, nu är det nog dags att väcka byrackorna, om det ska bli nåt spårat idag...

I fredags var vi iväg till Hundstallet och hämtade mitt lilla projekt. Han blev glad att se mig igen, och hälsade glatt även på husse. Kan ju avslöja att husse genast smälte för den lilla tottiskorsningen... Han är ju lite svag för rottisar, eftersom han är uppvuxen med en sån i huset. Det var lite spänt mellan Jack, som han heter, och Dexi i början, men vi tog en lång promenad med dem tillsammans, så att de fick börja med att se och lukta på varann lite på håll först. Ikke brydde sig inte särskilt mycket. Efter ett tag kunde vi låta Dex och Jack hälsa, och då var det värsta över. Han följde med hem, och Dex har nu upptäckt hur roligt det är med nya bekantskaper. Följer honom vart han än går, och växlar mellan lekinviter och dominans. Man får ha lite koll på henne... Ikke och Jack är värsta bundisarna. Jag har upptäckt att tre stora hundar som leker inomhus snabbt blir lite för mycket... Men det är väl nyhetens behag som gör att de måste försöka busa hela tiden. Det kommer nog lugna ner sig ganska snart. Igår träffade vi Anna och Robban och tränade räddning. Jack var med och vallade banan, och jag måste säga att jag blev imponerad. Han var väldigt stabil i miljön, och var inte det minsta rädd för någonting. Följde glatt med både upp på konstiga föremål och underlag. Märktes inte det minsta att han skulle sakna miljöträning. Några små vindövningar fick han också, coh de löste han fint. Ikke och Poppan fick 4 figgar vardera. Tycker nog att båda jobbade jättefint. Ikke är ju som klippt och skuren för räddning, totalt orädd, helt oberörd av att han halkar, att underlaget ger vika, att han drattar omkull, och med ett enormt figurantintresse. Vindade in figuranterna på långt avstånd, och sen var det bara fullt ös. Dexi är ju lite mer försiktig i miljön, men hennes figintresse övervinner oftast osäkerheten. Efter träningen åkte vi inom ICA och handlade lite kött, tog en promenad med alla hundarna, och sen begav vi oss hem till Anna och Robban och grillade. Gott!! Tror att vi har pratat om att käka middag tillsammans sen i höstas, så det var ju på tiden att det blev av. Givetvis bestämde vi att vi skulle göra om det, så nu får vi väl hålla en kväll öppen framåt april... Skämt åsido... Trevligt hade vi i alla fall! Även Jennifer, Annas och Robbans pyttelilla dotter, ville vara med i gemenskapen, och höll inte alls med Anna om att hon borde sova! Men i gengäld hade hon varit väldigt medgörlig under träningen, och låtit Anna träna ifred. Ikväll ska vi ut och träna sök för första gången på mycket länge. Ska bli jättekul! Undrar om Dex kommer ihåg hur man gör, eller om hon tänker dra hela banan på egen hand... Tror att jag kommer få reda på det ganska snart...

Det är rätt roligt att sitta som väktare på ett stort företag på nätterna. Jag sitter fullt synligt i en stor reception större delen av natten, när jag inte är ute på rond. I huset jobbar det många högutbildade människor, och vissa som kanske inte är fullt så högutbildade utan mest råkat födas i rätt familj. Jag är fullt övertygad om att samtliga de som passerar mig på väg ut genom entrédörrarna under kvällen och natten noterar att jag faktiskt sitter där bakom receptionsdisken. Men deras reaktion är högst olika. De flesta säger nåt på vägen ut, oftast "Hej" eller "Hej då". Det är i mitt tycke att betrakta som ett normalt beteende. Men överraskande många väljer att ignorera istället. Det finns de som aldrig ens bemyndigar mig med en blick, utan de tar sikte på dörren, och går med raska, upptagna och högutbildade steg genom min reception, blir tvungna att stanna en sekund vid dörren för att trycka på upplåsningsknappen, och sen är de ute, oftast lagom till att taxin svänger in framför dem. Den absolut värsta kategorin är de som riktar blicken mot mig, och lagom till att jag plockat fram leendet och börjar forma orden "God kväll" eller nåt liknande (man måste ju vara artig och trevlig när man är frontfigur...) så vänder de likgiltigt bort blicken och vänder ryggen till. Undrar om de ens ser mig som medmänniska, eller om de bara ser mig som en otrevlig väktarslusk som kravlat upp ur arbetslöshetens träsk och äntligen lyckats få ett jobb. Undrar om de hade behandlat mig likadant om de hade vetat att jag, förutom, genom uniformen, den så väl synliga väktarutbildningen, även är ingenjör i bioteknik, har en teknisk kandidatexamen vid Uppsala Universitet, samt i princip är läkare? Jag finner i alla fall fenomenet intressant, och kan inte låta bli att förundras över att det ska vara så svårt, att vara trevlig mot en annan yrkesgrupp, bara för att man själv finner sig förmer. Detta var kvällens ena iakttagelse.

Den andra iakttagelsen handlar om ett annat beteende, nämligen att det ska vara så svårt att erkänna när man gjort fel. I huset där jag jobbar finns det givetvis ett larm som omfattar alla ytterdörrar i kåken. Dessa ytterdörrar ska inte användas efter 18, just för att de är larmade, utan personalen ombeds att använda stora entrén, i de fall de lämnar jobbet efter 18. Larmets beskaffenhet och dess tider då det är aktivt står tydligt på stora skyltar vid respektive ytterdörr, så ingen, med någon som helst synförmåga kvar i behåll, kan missa det. Ändå använder folk dessa dörrar på sin väg ut, vilket gör att det dras larm flera gånger i timmen, varje kväll i veckan. För varje larm som dras ska ju jag då först ta hand om larmet, få det att sluta tjuta, återställa och larma på igen. Sen är det bara till att rusa iväg till den larmande punkten för att kontrollera att allt är ok, att det bara var personal, igen... Ledningscentralen, som ju fått upp larmet även hos sig, ropar upp mig på radion, och jag svarar. Kvar sen är att rapportera det inträffade larmet. För varje larm är det alltså lite pyssel. Inte allt för sällan påträffas en eller flera människor i snar anslutning till den larmande dörren. Oftast precis utanför den, väntande på den eviga taxin. När de ser mig komma med radion i högsta hugg, tänds det en blinkande skylt ovanför deras huvuden, där det står "Det var vi som gjorde det!". Nä, i sanningens namn tänds ingen sådan skylt, men deras sätt att agera nervöst när de ser mig talar samma tydliga språk. Jag brukar snällt fråga dem ifall det var de som gått ut genom dörren alldeles nyss, i syfte att förklara för dem att deras arbetsgivare inte vill att de ska göra det, därför att dörren är larmad, och om de kanske skulle kunna tänka sig att vara vänliga nog att använda korrekt väg ut nästa gång. Men istället för att erkänna att de gjort fel, och kanske överväga att sköta sig bättre nästa gång de jobbar över, så tittar de bort och säger att "Näe, vi kom från ett annat håll..." Och som en räddande ängel, kommer just då taxin, och de hoppar lättade in och åker iväg. Visst är människor fascinerande!?! Kan inte låta bli att se mitt jobb på nätterna som en studie av interpersonella relationer!

Nu ska jag sluta orda. Imorgon bitti går jag av mitt skift, och nästa inlägg kommer handla om hundar och träning, precis som vanligt...

Idag har jag startat upp mitt lilla sommarprojekt.

Tidigt under året råkade jag läsa på Hundstallets hemsida om två bröder, korsning mellan rottis och malle, runt ett-årsåldern, som blivit inlämnade för omplacering. De beskrevs som osäkra, opålitliga, dåligt socialiserade och med obefintlig miljöträning. Ganska skarpa hundar som skulle kräva sin förare för att klaras av. Och vad annat kan man vänta sig av en sådan korsning?? Jag kände genast att jag ville hjälpa dem på nåt sätt, för innerst inne borde de kunna vara bra hundar, med en hel del i sig. Men hur jag än vände och vred på problemet, kunde jag inte ens med fantasi och lite god vilja hitta en lösning på hur jag skulle kunna få tid och möjlighet att göra nåt för dem. För mig själv lovade jag att om de var kvar när jag fick sommarlov, så skulle jag engagera mig desto mer. Nå, sommarlovet är här, och en av bröderna, den skarpaste, sitter fortfarande på Hundstallet. I förra veckan skickade jag således ett mail till personalen där jag la fram ett förslag som gick ut på att hunden skulle få komma ut och träna och aktiveras, socialiseras och miljötränas tillsammans med mig och mallarna. De tyckte att förslaget lät bra, och idag träffade jag alltså den lilla vovven...

Det var ett trevligt besök, hunden och jag gick en promenad på en dryg timme (tack och lov för GPS'en!!! Utan den hade jag aldrig vågat traska på i skogen som jag nu kunde göra.) Jag kände lite på vad han hade för drifter och motorer, och fann att han hade en hel del att bygga på. Han var ganska blyg gentemot mig, men mot slutet började han ta mer kontakt, och gick med jämna mellanrum och sniffade kort på mitt byxben, ungefär som för att kolla om det fortfarande var jag, som var ute med honom. Jag fick berättat för mig att han hade haft en hel del dumheter för sig tidigare, men det märkte jag ingenting av. På fredag, när min passvända är slut för denna gång, ska vi hämta honom igen. Då får han vara med oss under dagen, och om allt funkar mellan honom och mallarna, så stannar han även under helgen. Så på fredag ska vi ut och spåra, och jag tänkte även testa någon vindövning med honom, för att kolla av lite. Kul med en gröngöling som aldrig gjort nåt sånt förut!

Baksidan med dagens besök, är ju att jag inte hunnit sova så mycket idag. Bara mellan 9-13 och sen 18-19. Tror nog att jag får sota för det senare i natt... Men det kan det vara värt!!! Va, JAG - tokig!?! Nej, har aldrig hört förr...

Äntligen har blogg.se blivit klara med överflyttningen av min lilla blogg, så man kan börja skriva igen...

Vi har hunnit med en hel del sen sist. Det blev, med facit i hand, en hel del bevakningsträning i förra veckan också, trots mitt löfte om paus. När förslagen kom från träningskompisarna, så kunde jag inte säga nej... Så dålig disciplin har jag... Men Dex verkade inte ledsen över det! Så vi körde både onsdag, torsdag, fredag och ett kort pass på lördagen...

Vi var även ute och grillade och hade trevligt en dag med husses jobbarkompisar i förra veckan. Ikke passade på att bada i en ädelfiskdamm... Det stod en massa förhållningsorder om att man inte fick fiska utan fiskekort, inte fick kasta sten i dammen, inte bada, inte kasta nåt annat i dammen, inte förstöra nåt, men ingenstans stod det att hundar inte fick bada... Och vi kastade ju inte i honom, så då måste det ju varit ok??? Han sprang först och lekte med Dex, sen med en jaktlabbetik på 2 år, sen mer med Dex. Dagen efter var lilleman halt... Jag trodde först att han vrickat sig eller nåt, för underlaget hade inte varit det bästa när de lekte. Visade sig efter undersökning att han hade två STORA blåsor under trampdynorna, en på varje framtass... Jag hade lite svårt att bestämma vilken tass han var halt på, och vad annat kan man vänta sig, när han är halt på båda!?! Nåja, blåsor läker ju rätt fort, så det dröjde inte länge innan det var full fart på lillen igen.

I fredags kväll gick husse, hundarna och jag en lång promenad runt en sjö hemma. Meningen var att hundarna skulle få bada och simma lite, men vi var visst inte ensamma om den tanken i kvällsvärmen. Samtliga som bodde i området verkade ha letat upp närmsta hund och tagit ner den till sjön för att bada... Till sist hittade vi en liten vik där vi var någotsånär ensamma. Bollen fiskades fram ur ficken, och sen blev det simma av!!! Jag hade lika gärna kunnat hoppa i själv, för jag kunde inte ha blivit blötare av det, om ni förstår... Trevligt att hundarna vill vara nära sin matte, men kan de inte ruska av sig vattnet INNAN de kommer??? Jättekul att gå resten av promenaden sen i dyblöta strumpor och skor. Hmpf...

För tillfället är jag inne i min första passvända på sommarjobbet. I skrivande stund 3:e natten av 5. Ibland undrar man hur min arbetsgivare tänker... I söndags natt, min första jobbnatt, skulle jag gå i lära på mitt objekt, eftersom jag inte jobbat här sedan förra sommaren, och det har hänt en hel del i rutinerna. Två timmar in på passet ringer arbetsledningen och meddelar att de tänker flytta mig till en extrabevakning, där det behövs folk. Jag försökte protestera, eftersom den natten var min enda chans att få reda på de nya rutinerna. Tror ni jag hade någon framgång med mina protester??? Skulle inte tro det... Sagt och gjort, jag blev skjutsad till ett annat ställe. Fick löfte om att det skulle finnas mikro mm, så att jag skulle kunna käka min matlåda. Tror ni det fanns mikro, eller ens en gaffel??? Skulle inte tro det... Fick också löfte om att bli avlöst senast kl 2, för att få skjuts tillbaka till mitt ordinarie objekt. Det blev istället kl 3. Var en liiiiten aning hungrig, och desto mer grinig då, kan jag berätta... Arbetsledningen hade även lovat att han skulle prata med personalplaneraren, så att jag skulle få ett extra lärpass natten efter, då mitt lärpass nu hade blivit sabbat. Tror ni att det fixades??? Tror ni att peronalplaneringen ens hörde av sig, för att fråga om jag ansåg att det behövdes??? Nä... Jag undrar hur ett så stort bevakningsföretag ens kan fungera om de behandlar sina kunder, och sin personal på det sättet. För det blir ju kunden på mitt objekt som blir lidande, och jag själv som sitter på pottkanten, om jag inte kan mitt jobb ordentligt. Men företaget gör sitt bästa för att gå runt på så lite personal som möjligt, och det funkar, helt enkelt för att personalen inte säger stopp... Skönt att jag snart är klar med min utbildning!

Ikväll har jag fått reda på att vårt certprov för bevakningen har blivit inställt, för att inte tillräckligt många i kursen är klara att gå upp. Trist, när man har åsidosatt allt annat och bara kört bevakning dag ut och dag in, för att själv bli klar. Ny tid att satsa på är i början av september.

Så nu kommer Dexi att få lite ledigt från bevakning ett tag, så kör vi igång sök och rapport igen. Och vem vet, kanske får vi gästspela lite i räddningen igen i sommar??? Det känns som om Dex, och kanske framförallt jag, behöver en paus med bevakningen efter detta antiklimax... Tids nog är det ju bara att sätta igång igen, för att vara i form till september.

Idag träffade jag Tomas och Noblesse från bevakningen. Började med att Noblesse och Ikke fick spåra. Gick bra för båda. Sen patrullering, 1100 m med två ljud och en vindfigge i form av en ryggsäck. Dex gjorde ett bra jobb tycker jag. Första ljudet tog hon riktigt snabbt, men var inte tydlig förrän en liten stund senare. Andra ljudet tog hon helt ok. Tomas låg på mage i skogen och kröp, så det var inte så mycket ljud... Vinden fick hon tyvärr inte, eftersom vinden hade vänt sedan jag lagt ut föremålet. Sånt som händer... Avslutningen på hennes patrull blev lite dramatisk, eftersom Tomas såg en moppeligist som var på väg in i hans bil. Den stod med bakluckan öppen för hundens skull. Han har bara halvbur där bak, så ligisten hade krupit bredvid buren upp i baksätet. Han sprang dit, och jag kom efter med Dex som stöttning... Vi fick tag i ligisten, och han lyckades inte få med sig nåt, men otrevligt var det! Det gäller att vara noga med att låsa hundburarna och bilen även i fortsättningen!!!

Efter patrulleringarna skulle Ikke få ett litet spår till. Vi hittade snitslar med täta mellanrum kors och tvärs över hans spår, och varje gång vi korsade snitslarna valde Ikke det spåret i stället. Vi funderade lite på det, för han hade egentligen ingen orsak att byta, då hans spår var färskare än det andra. Men till sist såg jag orsaken: det var ett blodspår!!! Klart att det luktade gott i en liten slyngelnäsa... Då bröt vi bara, för jag vill ju inte att han ska få vinning för att spåra viltspår. Vi gick till slutet av spåret istället, och Ikke fick leta upp slutapporten, så att vi fick den med oss hem.

Efter träningen åkte vi och badade. Ikkes första bad här i livet! Det tyckte han var störtkul. Hade inga betänkligheter alls, utan följde bara efter Dex rätt ner i plurret. Har nog aldrig sett en hund som accepterat vatten så fort... Men så är ju hela lilla malleponken stabil i sitt psyke! Nu ligger det två trötta och nöjda hundar och sover i varsitt hörn. Skön syn för en hundägare!! Imorgon blir det nya tag!

Äntligen är det här, SOMMARLOVET!!! Känns kul att vara 30+ gammal och fortfarande ha sommarlov... Men nu är det faktiskt det sista, vad jag vet. Nästa år är det bara jobb som gäller, och mitt glassarliv som student är över. Både skönt och trist.

I torsdags åkte jag och båda hundarna iväg till Tierp på läger hos Tomas och Eva Ivarsson. De bjöd på helt underbart väder, och fyra dagar fyllda med hundträning. Spår, lydnad, uppletande och budföring stod på schemat. Dex och Ikke fick dela på lägret, och när den ena var "kurshund", så körde jag den andra bredvid efteråt, för att båda skulle få göra så mycket som möjligt.

Torsdagen inleddes med lite teori och träningsprinciper, sen ett pass uppletande. Ikke fick göra sitt första uppträdande inför publik... Vilket han gjorde med bravur! Jobbade jättefint. Tomas hade lagt hans grejer i en korridor i den fullstora vallade rutan. Ikke sprang rätt ut i rutan, utan att ha fått synintryck förut, och hittade snabbt ett föremål. Sen fortsatte han bara. Ut, hitta, in, allt med samma glädje och fart. När sakerna började ta slut, blev han nyfiken på resten av rutan, och sprang där också, men då utan att hitta nåt, för hans saker låg ju i korridoren. Men han var lika glad för det. Han fick mycket beröm för sitt fina arbete. Kul!! Inte det minsta störd av att det stod minst 10 pers och tittade.

På fredagen började vi med lydnad, och då fick Dex vara kurshund. Fick en duvning i krypet, där hennes position lämnar en del att önska. Tekniken tyckte dock Eva var ok, vilket var kul, eftersom vi jobbat hur mycket som helst på den. Hann även med en budföring, som givetvis Ikke fick springa. Dex kan ju redan det... Det var första gången han gjorde budföring, och han fattade snabbt konceptet, och tyckte att idén var helkul. Så kul att han till nästa dag förkortade momentet till att varken stanna hos mig eller mottagaren... Men det fick han ju tyvärr ingen vinning på, så han inordnade sig i ledet igen, och satt sen snällt på båda kanterna, för då fick man ju GODIS!!!

Fredag eftermiddag åkte vi ut i spårskogen. Ikke fick vara kurshund, och Dex fick ett asfaltspår utanför kursen.  Tomas tog chansen att låta Dex visa hur asfaltspår kan se ut, så lite publik hade vi allt ändå, trots att hon inte deltog i lägret just då. Ikke fick ett nästan 3 timmar gammalt spår, kanske 500-600 m långt, som en annan lägerdeltagare hade lagt. Han gjorde ett strålande jobb. Tomas kallade honom bulldozer i spåret, men jag förstår INTE vad han menar???

Lördag började vi i skogen, och då fick Dex göra ett framträdande. Hon fick ett spår i och runt några gamla grustag, som var på väg att växa igen. Hon var taggad, men tyvärr fick vi en viltstörning, där Dex bytte. Innan hon hann för långt fick jag reda på att hon var ute på dumheter, så då tog jag bara tillbaka henne, och sen tuffade hon på igen. Ett litet strul vid en apport, som spårläggaren hade lagt en bit upp från marken. Där började hon vinda, och struntade i spåret. Hon var bra trött i slutet av spåret, som var ganska långt. Men jag vet ju att hon är värmekänslig, och hade jag gått spåret själv utan att ha gruppen bakom mig, så hade jag nog jobbat med henne på ett annat sätt. Nu kände jag pressen, eftersom vi redan hade dragit över lunchen... Men hon jobbade på bra ändå. Hon gav aldrig upp, och spåret var svårt, med många terrängbyten mellan skog och grus. Ikke fick ett 450 m långt spår bredvid kursen, mellan en massa stenbumlingar, och en massa knix och trix. Han löste det fantastiskt bra.

Lördag eftermiddag var det lydnad. Ikke fick jobba på sin apportering, och Dex jobbade lite med skallet. Matte fick lite bassning... Lilleman har fått kampa med apporten, eftersom det har varit enda sättet att få honom att hålla den överhuvudtaget, men då har han ju börjat tugga ordentligt på den. Så, back to basics... Sitta och hålla-övningar fick vi i läxa. Med Dexis skall ville jag jobba bort att hon ändrar position lite i skallet, och det fick vi en kortsiktig och en långsiktig lösning på.

Lördag kväll var det grillning. Lite hungrig var man allt... Gott var det.

Söndagen tillbringades i skogen igen. Dex fick en patrullering med spårupptag efter 200 m. ungefär 2,5 timmar gammalt. Aningens störd av alla som gick bakom henne och tisslade och tasslade, men en bra träning tycker jag. Hon tog spåret jättefint, analyserade bakspåret, valde framåt. Sen hade hon lite jobbigt en stund, eftersom hon fick vind på ett annat spår som låg precis bredvid, så hon växlade mellan att jobba i spåret, och vinda efter det andra. Inte lätt när man är tränad på att lösa uppgifter på så många olika sätt. Jag utnyttjade även de andra under en fast bevakning. När de var ute i skogen på ett spår, så lät jag Dex sitta och lyssna. Hon har fått riktigt intensiva markeringar i fasta bevakningen också nu, och jag blev nästan utsläpad till dem. KUL!!! Svårt att missa en markering då... Ikke fick ett 400 m spår, med en massa vinklar. Han har bara blivit mer och mer taggad för varje spår han fått, men trots farten och viljan, så är han noggrann och håller ordning på vinklar och apporter. Känns att han börjar få lite mer rutin på det där nu. Snart får jag tänka till och hitta på nya svårigheter till honom.

Efter avslutningssnack var det bara till att packa ihop sina hundburar och sin tältsäng, som jag hade ställt upp i klubbstugan, där jag bodde under helgen. Bilen var bra full av alla pryttlar... En rolig helg, som gick alldeles för fort! Tack Tomas och Eva!!