dexi & ikke

I tisdags åkte jag direkt från plugget till Löwenströmska sjukhuset i Väsby. Tänkte att jag skulle lägga spår till hundarna där, innan vi åkte vidare till skyddsträningen. Löwet har ganska roliga gräsmattor runt sjukhusområdet, som till viss del är belysta, så det funkar rätt bra i vintermörkret.

Dexi fick ett 300 m långt spår över gräs, grus och asfalt. Tyvärr funkade de hårda underlagen ganska dåligt. Till viss del berodde nog detta på att det blåste kraftigt, så hon kunde vinda in var fortsättningen gick, och varför spåra då?? Jag borde kanske ha planerat lite bättre... med facit i hand!

Ikke fick också ett spår på 300 m, men bara på kortklippt gräs. Jag hade varit lite elak och dragit spåret runt sjukhusbyggnaden, bredvid gång- och cykelbanor, och förbi en läskig liten staty. Det enda som berörde honom var statyn. Där lyfte han näsan i 0,5 sekunder och kikade snabbt på den. Gångtrafikanter, cyklister och barnvagnar hade han INTE tid med. I blåsten märker man att han inte är någon rutinerad spårhund, för han hade ca 1,5 m avdrift från spårkärnan på öppna ytor. Dexi drev ju avsevärt mindre, trots att hennes spår var mycket färskare när hon släpptes på. Men så är ju hon rätt genomarbetad i spåret vid det här laget... Ikke hade i alla fall roligt, och han var inte nöjd när vi kom till slutet. Fick släpa bort honom, under ljudlig protest!

Dex fick ju sen köra skydd också. Vi försöker kämpa på med fasttagandet i korgen. Ena dagen känns det som om vi kommit på lösningen på hennes problem, men det går snabbt över... Sen står vi på noll och stampar igen. Konstigt för hon stöter ju stenhårt i bevakningen. Varför funkar inte fasttagandet??? Vi dammade av transport i korg också, och det gick över förväntan. Hon gick faktiskt inte ur hand en enda gång. Tog i rejält i överfallen, gjorde hon också. Mattes tös...

Ikväll ska vi ut och köra mörkerbevakning igen. Undrar vad som överfaller oss idag??

...imponerat på mig, vill säga! Efter bevakningskursen i söndags stannade en tjej som heter Monica och jag kvar för att spåra lite till. Hon ville ha lagt några korta spår åt sin hund, och jag ville att Ikke skulle få spåra. Sagt och gjort, Monica knatade ut 300 m spår åt lillkillen. 4 apporter och en ganska snårig terräng. Trots att han bara är 4,5 månad, trots att det var första gången någon annan la spåret åt honom, trots att det var första gången han hade med sig någon annan bakom när han spårade, trots att han suttit i bilen hela dagen, så gjorde han ett SÅÅÅÅ kalasbra jobb! Okoncentrerad i starten medan jag kopplade om till selen, men så fort jag riktade ut honom mot skogen, så existerade inget annat än spåret. Låg näsa, världens drag i linan, valde noga vilken sida om varje träd spåret gick, tog alla apporterna, klockrena vinklar. Jag kan inte låta bli att skryta om denna lille kille! Hans spårkondition har verkligen förbättrats också, för nu tog han lätt 300 m, utan en enda paus. Kan nog börja dra ut på längden ännu mer. Han fick ett spår i lördags också. Medan vi var ute på promenad, lämnade jag husse och hundarna en liten stund, och la ett spår på 250 m. Sen gick vi en långpromenad på nästan en timme, innan vi var tillbaka och tog spåret. Även där visade han hur störningstålig han är, för Dexi stod ju och skrek ut orättvisan i världen, när hon fick stanna hos husse, medan han spårade. Men han lyfte inte ens näsan från marken...

Även Dexi har givetvis fått jobba. I lördags tränade vi sök med gänget. Vi vallade duktigt, och Dexi fick börja medan vallningen var färsk, eftersom hon har problem med den. Jag beställde synretningar och en massa bus på varje figge. Hon tyckte det var hur kul som helst, och for som en gasell genom skogen. Vallningen hade hon inte tid att bry sig om.

I söndags var det ju bevakningsträning som vanligt. Patrulleringen handlade om vindmarkering, för första gången. Det var ju inte direkt några problem för Poppan, som har jobbat i vind sedan 12 veckors ålder... Hon tog vind tydligt på stigen, och jag följde med henne ut till figgen. Stackars Stefan blev våldtagen på malle-vis... Han undrade om det ingick handduk, men tyvärr... Ett spår fick hon också. Eftersom det blev lite fel förra gången någon annan la spår till henne, så hade jag bett om att spårläggaren skulle följa med mig ut. Ungefär 600 m spår, med 3 apporter. En blindgång hade det råkat bli också. En markering på viltspår, som jag såg med en gång hon satte näsan i det. Ett nej ifrån mig, och sen spårade hon rätt igen. Det börjar bli lättare och lättare att bryta när hon hittar äldre viltdofter i alla fall. Nu måste jag bara få koll på de färska också... Kanske ska skaffa ett tamt rådjur, så jag kan arrangera situationer? Rådjuren är ju lite svåra att beställa fram annars... Hon spårade i alla fall jätteduktigt denna gång, hittade allt, klarade blindgången, och matte blev så nöjd! En stillasittande bevakning hann vi med också. Vi hade vinden i ryggen, en ganska stark sådan. Dex satt och vred sig bakåt hela tiden, för att läsa av vinden. Men hon hann ändå att markera ljuden som kom framifrån också. Jag blev lite konfunderad, för hon hade så korta markeringar. Hon brukar annars hålla i dem jättefint. Ett fåtal långa, tydliga, men annars många korta. Förklaringen kom vid genomgången. Figgen hade kastat saker omkring sig... Svårt som förare att förstärka rätt saker, när man inte vet vad som händer ute i skogen!

Igår hade vi bevakningsträning i mörker. Patrullering och fast bevakning. Intressant upplevelse att patrullera i en nattsvart skog! Tur att man hade hunden som spårade vart vi skulle, för instruktörernas stigmarkering var allt annat än lätt att upptäcka! Den bestod av små (2x2 cm) bitar av lysväv, som knappt lös... Placerad med 2 m lucka. Svårt att hålla koll på om hunden markerar, samtidigt som man måste hålla koll på lysväven, skogen, träden, och sist men inte minst, SINA EGNA FÖTTER!!! Halt och stenigt var det, men jag gick bara omkull 3 ggr...

Uppgiften vi hade fått var att i lag om 2 människor + 1 hund markera och stöta bort okänt antal busar i skogen. När hunden markerat, skulle person nr 2 skrika halt, och då skulle busen försvinna bort från oss med språng. Dexi fick en markering på ljud tidigt på stigen, men det syntes att den var långt bort. Efter halva fick hon en ljudmarkering till, som jag inte riktigt kunde tolka. Hon markerade tydligt, men sen avtog hennes intensitet ganska snabbt, och hon satte sig ner, vilket hon aldrig gör annars (förklaringen var att busen hade rullat ned ett däck från en slänt, så det tystnade ju ganska snabbt). På slutet fick hon en riktig överraskning, när figgen plötsligt hoppar fram på stigen 10 m framför oss. Dexi blev en liten aning arg... Busen blev ordentligt utskälld, och jag är glad att jag höll i kopplet ordentligt! När han sedan flydde ifrån oss, var det en hund som mer än gärna hade jagat efter. Jag blev lite bekymrad, för jag trodde att hon missat att markera honom medan han gjorde förflyttning till sin utgångspunkt, men det visade sig att han legat där hela tiden, orörlig. Då blev jag nöjd med hennes insats igen. Det är ju inte likt henne att missa nåt som händer i skogen! Men det hade hon alltså inte gjort. Kul att göra nåt annorlunda, med lite mer verklighetskänsla. Igår var vi verkligen tvungna att lita på hunden. Vi är ju annars lite bortskämda med att ha ett facit i form av instruktör med oss i släpet. Det var också nyttigt för matte att lära sig att bara för att man upptäckt figgen en gång, och kört bort honom, så betyder inte det att han slutar smyga på oss... Våra figgar brukar ju vara väldigt "väldresserade" annars, och sluta röra sig när vi upptäckt dem.

Fasta bevakningen gjorde hon bra. Klantiga jag råkade sätta mig på hennes svans, det första jag gjorde, så då blev hon lite upprörd, men jag fick tyst på henne snabbt. Hon markerade bra i alla fall. Inga problem att sitta av de 25 minuter som det blev. Men man kanske ska lägga ner lite mer krut på detta moment. Snart ska hon kunna sitta i flera timmar... Men vi vill ju att det ska hända saker!! Vill ju inte bara sitta och titta på träd... Får ta med en bok ut. Öppenvårdsgynekologi, kanske?? Någon som känner sig sugen?

Tänk, ibland kan man gå igenom en hel dag utan bakslag! Idag har varit en sån dag. Väckarklockan ringde kl 8 imorse, och jag vaknade och kände att jag nog faktiskt hade sovit klart. Gick ut med hundarna, och trots att vi bara gick en pyttekortis, så kunde Dexi tänkta sig att kissa utan bråk och tandagnisslan. Det fanns för en gångs skull tinad hundmat i kylen, jag behövde inte paniktina i micron som vanligt. Vi kom iväg i god tid, och blev inte sena till träningen (det ni!!!) Båda hundarna spårade jättefint, träningen gick jättebra, och jag hade för omväxlingens skull inte glömt fikat på diskbänken. Sen iväg för att lämna tillbaka garderoben på K-Rauta. Vi hade fått låna svärmors Merca-buss, så den gick in utan problem. Säljchefen hade gjort som han sa, och informerat sin jourkollega att vi skulle komma, och det var inga problem att returnera och få tillbaka pengarna. Sedan vidare till IKEA, där hela parkeringen var fullproppad med Volvo-kombis, men trots detta gick det smidigt att komma fram där inne. I stort sett allt vi ville ha fanns på lagret, och kön till kassan var inte alltför lång. Det blev till och med 300 kr billigare än vad jag hade räknat med. Väl hemma gick alla paket in i hissen, så vi slapp kånka upp något till 7 våningen. Jag säger bara, vilken dag! Med så många olika komponenter, så hade man ju annars kunna tänka sig att åtminstone något inte hadde klaffat. Fattas bara att vi fått med oss en svart dörr bland alla vita... (optimist, javisst!)

Igår hade vi en riktigt rolig dag! Mange och jag träffade Anna, Mia och Petra (nytillskott i sökgänget) och tränade. Även Camilla skulle varit med, men hon blev sjuk och fick åka hem igen. Vi höll till ute i Rosersberg. På förmiddagen körde vi sök i skogen. Vi hade varit ambitiösa och vallat banan för en gångs skull, och Dexi, som gick ut först, blev jättestörd! Jag hade tänkt ha figgar i början och slutet, och däremellan skulle hon få hämta jeansben. Men det vart ju bara pannkaka istället... Hon gjorde nog alla fel hon kunde. Hon spårade i första vallningen; hon gick med hög näsa fast på bara 20 m djup; hon drog snett och vint och ville inte komma på inkallning; hon gick ut och stannade på 10 m djup och ställde sig och glodde på mig; hon blindmarkerade; hon gick inte ut alls... Ja, jag skulle kunna fortsätta, men jag tror ni fattar principen. Jag var inte ett dugg nöjd, utan bröt till slut och satte in henne i bilen. Jag som trodde att hon slutat blindmarkera, men tydligen så hänger det beteendet ihop med vallning på nåt sätt, så det blir till att valla oftare, och öka motivationen ut mer.

Som tur var hade jag ju Ikke som gjorde mig nöjd igen. Han fick vindövningar, och eftersom vinden var ganska stark så lyckades han vinda på 40 m djup. Han såg för rolig ut när han försökte jobba sig fram till figgen med vindens hjälp. Men oj, vad det gick undan! Näsjobb är helt klart hans favorit!

På eftermiddagen var vi i ruinerna och körde räddning. Dexi fick 2 figgar i mörker, där hon fick jobba sig fram. Den ena var inte så svår miljömässigt, och den löste hon helt själv. Den andra var med en jättejobbig ingång, så där fick jag stötta henne, men väl förbi det svåra, hittade hon utan problem. Sen fick hon en ganska enkel i ruinerna, efter ett långt tomsök, eftersom hon inte fick vinden där jag trodde den skulle komma.

Ikke fick också leta figgar i ruinerna, och det var med hjärtat i halsgropen jag såg den lille överväga om han skulle hoppa nerför en avsats på 2 m... Han beslöt sig för att i alla fall kolla om det fanns en annan väg, och då passade jag på att visa honom en trappa. Han är nästan dumdristigt orädd i miljön. Han klättrade (el kravlade) t ex genom en fönsterglugg, utan att ha en aning om hur det såg ut på andra sidan. Det visste inte vi heller, så jag fick ta ett gasellsprång runt för att kunna ta emot honom om det behövdes. Nu gick det bra, han hittade ett decimeterbrett betongfundament att balansera på. Husse hade inte inte riktigt tänkt sig att han skulle ta DEN vägen, när han gömde sig. Nu stod Ikke i princip med framtassarna i husses ansikte, och tittade ner på honom, medan han mumsade köttbullar. Han är som född för att bli räddningshund, den lille skrutten... Han fick 5 figgar, och löste alla galant.

När vi kom hem tänkte jag i min enfald att hundarna skulle vara trötta och nöjda. Det stämde på Dexi, som somnade på en gång. Men för Ikke tog det nästan 2 riktigt pestiga timmar att upptäcka hur trött han var. Och då var det inte längre mattes duktiga lilla valp längre... Då var det en blandning mellan tasmansk djävul, piraya, muräna, och missil... Men imorse var han söt igen!

I onsdags tog jag lite ledigt från våra urkassa föreläsningar och åkte iväg och spårade med hundarna istället. Ett bra val, hörde jag från mina kursare sen! Dexi fick ett spår med MYCKET vatten. Jag letade i början aktivt efter vatten, och följde diken medvetet, men sen insåg jag att det var lika mycket vatten överallt, så jag kunde sluta leta... Jag vill ju att hon ska kunna spåra i ankeldjupt vatten, likaväl som på alla andra underlag. Det blev ett lite längre spår idag, ca 800 m, och det märktes att vi inte spårat långt på länge. Hon gjorde pauser någre gånger, för att samla krafter. Men hon spårade jättebra. Jag hade korsat mitt eget spår på en äng, och hon markerade övergången, men valde själv rätt. Hon markerade även ett viltspår, men forsatte på rätt spår utan ingripande från min sida. Mycket nöjd matte.

Ikke fick ett spår på ca 300 m. Rent skogsspår idag, inga konstigheter. Han spårar bara bättre och bättre! Denna gången vart det inga pauser! Rejält drag i linan, såpass att jag måste leta efter en annan sele till honom, för han får nästan ingen luft i den han har nu. Ibland hör man små kvävda rosslingar ifrån honom. Men inte att han drar mindre för det... Han börjar kännas riktigt säker i spåret nu, nästan så att jag litar på honom! Apporterna går bättre och bättre. Han har ju alltid tagit alla apporter, men inte velat sluta spåra bara för att han hittat nåt. Nu kan han tänka sig att äta lite godis när han hittat nåt.

Båda hundarna fick varsitt uppletande också. Dexi fick i en tävlingsruta. 6 föremål. Hon hittade alla inom 5 minuter, även om den sista var svår. Jag hade stoppat in den i en murken stubbe. Inte alls mycket spring trots att det var flera månader sedan hon fick ett uppletande. Ikke fick vinda in fyra föremål från 5-10 meters håll. Det gick jättebra, och han vart som tokig när han fick vittringen i näsan.

Så till strulet... Som inte alls har med hundar att göra. Vi håller på att organisera om lite här hemma, eftersom vi tenderar att samla på oss fler och fler grejer, utan att egentligen ha plats för mer. Så vi har möblerat om lite, för att få plats med några nya garderober i sovrummet. Nu i veckan åkte vi till K-Rauta och handlade garderoberna. Vi frågade personalen om det skulle funka att ha de trådbackarna vi redan har hemma i de nya garderoberna, och personalen sa att: " Jovisst, det funkar bra!" När jag monterat upp den ena garderoben och ställt den på plats, och försöker ställa in trådbackarna, tror ni att de passade?? NEJ!!! Det fattades 7 mm på bredden och 5 mm på djupet. Så om vi inte har någon dörr på garderoben, så funkar det. Men hur kul är det med garderober utan dörrar?? Jag ringde således till butiken och reklamerade garderoben. Säljare nr 1 visste inte hur han skulle hantera mig, utan hänvisade till säljare nr 2. Säljare nr 2 visste inte alls hur han skulle göra, utan hänvisade mig till sin närmsta chef. Närmsta chefen hade ingen aning om hur han skulle göra, utan hänvisade mig till säljchefen. Som praktiskt nog inte var närvarande denna dag! Honom har jag således jagat halva dagen idag, till jag lyckades få tag i hans mobilnr. Då tog det bara en halvtimme till, så hade jag honom på tråden. Och när jag väl kommit så här långt, så visade det sig att det hela var väldigt enkelt. "Ta din monterade garderob och kvittot och kom hit, så får du pengarna tillbaka!" Skönt att åtminstone någon på företaget är tillmötesgående! Nu ska vi lämna tillbaka K-Rauta garderoberna och handla på Ikea istället. Det gör inte mig nåt, för kvaliteten på K-Rautas garderob var faktiskt inte särskilt bra. De svajade och höll på att glida isär, trots att jag dragit åt allt. Men det trista är ju att vi, förutom strul och frustration, har fått leva i ett krigsområde ännu en vecka. Innan garderoberna är på plats kan vi ju inte ställa färdigt allt annat, så nu ser det galet stökigt ut hos oss. Ikke har fått bo i köket under veckan, för det finns bara för många kul saker att leka med på golvet!! Man kan inte kräva av en liten skrutt att låta allt det där vara...

Imorgon ska vi träna hela dagen! Till Rosersberg ska vi, och först köra ett pass sök, följt av lite räddning bland ruinerna. Ska bli kuuuuul!!!

Idag var det dags att damma av lydnaden med Dexi. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad! Det mesta satt riktigt fint. Framåtsändandet var lite galet vilt de första gångerna men efter att ha fått belöning för myrsteg några gånger, så gick det i ett mer hanterbart tempo. Krypet däremot hade försämrats en del. Tekniken kom hon ihåg, och det är ju faktiskt den vi haft allra mest problem med, så det var ju bra. Men hon kröp gärna ifrån mig, och hade helt glömt att hon skulle vara vid sidan. Men hon hade jättekul där på planen, och det är nog det viktigaste av allt!

Även Ikke gjorde premiär vid klubben idag. Han fick följa med och utforska klubbstugan. Han är faktiskt ganska självständig... Fixade själv att kolla av alla rummen och hälsa snällt på alla som kom och gick. Sen fick han komma ut på appellplanen också. Vi körde lite gå-vid-sidan. Han har redan ett jättefint fotgående, men det har han ingen aning om. Vi har inte satt så mycket namn på saker och ting ännu. Lite sitt, och sitt kvar som gick ganska bra. Lite störning i form av två ekipage till som var ute och tränade, så under omständigheterna så gick det nog jättebra... Även lite ligg och krypförberedelser. Han har en naturlig krypteknik, som jag tänkte försöka bevara genom uppväxten, så att jag inte får samma problem som med Dex.

Sedan vidare till spår. Vi körde på en upplyst parkeringsplats bakom en industri. Ikke fick ett 200 m långt spår på kortklippt gräs. 4 apporter, en spetsvinkel och några räta vinklar. 3 m asfalt klämde jag in också. Det blåste friskt och spåret var bara 15 minuter gammalt, så han slog en del i vinden, men jobbade på jättefint. Han sökte sig hela tiden tillbaka till spårkärnan. Och vilket drag i linan det börjar bli! Ganska ok nu när han väger 17 kg, men hur blir det när han väger 35?? Får skaffa bromsraketer... Han hade lite svårt att analysera i spetsvinkeln (hans första, och dessutom på blåsigt kort-gräs) men till slut hade han löst den och tuffade vidare. Alla apporter tog han, vilket var tur, för jag glömde bort att jag hade lagt ut dem... Blev så imponerad av hans spårförmåga! Asfalten tyckte han var skum. Spåret bara försvann?? Han var lite för trött, och orkade inte riktigt analysera själv, så jag visade honom på asfalten, och då hittade han med en gång, och spårade vidare. För en gångs skull hade matte tvärkoll på var hon hade gått! Återigen en topprestation av liten skrutt!

Dexis spår gick kors och tvärs på parkeringsplatsen, ca 300 m. Hon fick byta några gånger mellan gräs och asfalt, och hon har lite svårt att gå från mjukt till hårt fortfarande, men det har blivit mycket bättre. Men hon tar ju i så när hon spårar på hårt. Jag blev helt slut i händena av att hålla henne, och hennes klor raspade rätt fint mot asfalten. När jag la ut hennes spår var jag så upp i planerandet hur jag skulle lägga ut det, så jag glömde helt apporterna... Det blev bara en + slut. Men hon hittade allt... Hon spårade i alla fall bra, och fixade alla vinklar och övergångar.

Jag åkte hem och var alldeles nöjd med mina hundars prestationer! Ikke var nog också nöjd, för han sov snällt i två timmar! Den prestationen var jag också nöjd med!

Igår träffades vårt lilla sökgäng och tränade sök, för första gången på jättelänge. 7 hundar på 4 personer... Det tog sin lilla tid, men så var vi inte jätteeffektiva hela tiden... Mycket prat blir det när 4 tjejer inte setts på ett tag!

Dexi har fått köra en del tomslag i söket senaste gångerna, för att jag vill kolla om hon fortfarande tenderar att blindmarkera. Det verkar faktiskt som om hon släppt de dumheterna (peppar, peppar, ta i trä...) för igår fick hon 6-7 tomslag på raken, och ingen blindning! Inte mattades hon av heller, utan gick djupt och letade bra även fast det var helt tomt på vittring (hon var första hunden, och vi hade inte vallat). Jättebra träning. Hon fick även skott på de sista 4 skicken, eftersom någon sköt på skjutbanan som låg precis bredvid vår stig. Ingen reaktion som vanligt!

Ikke fick 6 skick med syn- eller ljudretning. Figgarna låg på 30-40 m djup. Han har inga problem med att springa ut så djupt, men han har inte greppat att han ska koppla om från ögon/öron till näsa, utan han fortsätter att leta med syn/hörsel ute på djupet. Så till nästa gång ska matte tänka till, så att han använder rätt sinne för att hitta. Men motivationen är det inga fel på!

Idag drog bevakningskursen igång igen efter juluppehållet. Dexi var i högform! Under hennes patrullstig markerade hon först figuranten på 250 m avstånd, enligt instruktören! Det är mer än vad som kommer krävas av henne som färdig tjänstehund! Instruktörerna var mycket imponerade. Figgen rörde ju inte ens sig (men han andades! Det var tillräckligt för att bli avslöjad av MästerPoppan...) När figgen sen väl gjorde en förflyttning, så markerade hon givetvis igen. Figgen sa att hon hade tagit honom innan han ens började röra sig. Kul att hon är så alert! Sedan fick hon ett spår också. Ca 300 m, 3 apporter och icke-förarspår. Tyvärr hade vi färsk viltvittring efter bara 10 m, så jag startade om henne. Då kom hon in på ett annat spår, som visade sig vara ett bakspår från ett annat ekipage. Kul... Bakspårade 200 m ut till vägen, där jag bröt och packade ihop. Det gick spår kors och tvärs i den där lilla skogen. 9 spår hade lagts ut, samtliga 300-500 m långa, och ingen av spårläggarna verkade ha så bra koll på var de andras spår låg. Det var flera hundar som fick strul på sina spår. När vi hade haft genomgång en timme senare, så släppte jag på Dexi igen på samma spår. Då kunde hon strunta i viltvittringen, spåra motiverat, och hitta alla apporter. Bra i alla fall att hon inte bryr sig om äldre viltspår längre!

Ikke var mest med idag, han fick inte göra så mycket. Han var med i basen en stund, och sen lekte vi en massa efter Dexis spår, och tränade på att komma in med leksaker till matte. Det gick riktigt bra till slut! Han hälsade på en massa människor och några hundar. Nu är han JÄTTEtrött... Ska försöka komma ut och spåra med honom också i veckan.

Målsättningen är annars i veckan att komma igång med lydnadsträningen igen, eftersom jag börjat kika i tävlingskalendern... Målen är högt satta inför våren, som vanligt...

Lite bilder från räddningsträningen i vinter.

Dexi är ute och klättrar bland stenblock. JOBBIG miljö, sa hon. Man kan ramla ner med tassarna överallt... Halt var det också. Matte höll på att stå på öronen både en och elva gånger...


Men till slut var hon på toppen. Ser ni figgen? Inte jag heller, men Poppan hittade minsann!


Ikkes första krångliga lega. Han höll säkert på och jobbade i 5 minuter för att komma fram. Det här var före jul, jag tror han var 13 veckor när han fixade detta!


Det här var senaste gången vi körde, 15 veckor gammal. Här har han fått nos på figgen, men hur ska man ta sig fram??


Inga problem, man traskar över alla hinder på vägen! Helt orädd!


För godis är ju bara SÅÅÅÅ gott!

Tack Anna för fotandet och för att jag fick ta bilder från din hemsida (www.rackartyg.net)!

Igår flyttade vår lilla gris hemifrån. Ett par i Märsta fastnade för den lilla stjärnan. Nu får hon en liten tvåbening på 3 år, och en 10-årig schäfertant att hålla ordning på. De skickade ett SMS igår när de kommit hem, och allt var bara bra. Hon hade inte ätit upp tanten ännu... Jag har inte hört nåt idag, så jag antar att hon sköter sig. Hoppas, hoppas att vi gjorde rätt som släppte iväg henne dit! Det var väldigt vemodigt att se henne gå iväg genom dörren med nån annan, men för hennes skull är jag ändå glad. Hon behövde ett annat hem, för här trivdes hon inte riktigt med att stå under Poppans ständiga tryck. Hon skulle både få sova i sängen och ligga i soffan utan begränsning. Men det var en matte här hemma som inte sov särskilt bra inatt. Många tankar som flyger när man precis släppt iväg en av sina ögonstenar. Man kan bara hålla tummarna för att allt blir bra.

Ikväll passar vi svärfars hund Igor. Dexi ville inte släppa in honom, så hon blev förpassad till sovrummet. När hon efter en stund blev utsläppt, sa hon åt Igor "Plats i hallen!". Och Igor stannade snällt i hallen. Vilken lydnad hon har på honom... Ikke tyckte Igor var en störtskön kille! Man kunde göra vad som helst mot honom, och han sa absolut ingenting! Det tog honom inte många sekunder att upptäcka att Igor är nästan löjligt snäll, och det gick ännu snabbare att börja utnyttja honom. Så terroristen och hans storasyrra fick vara i köket, så att Igor vågade sig in i lägenheten i alla fall. Inte lätt att hävda sig mot två vilda mallar! Jag inser mer och mer att mallen inte är som andra hundar...

Så var det nytt år igen. God fortsättning önskar vi alla! Tack för alla fina julkort vi fått.

Vardagen har mest rullat på som vanligt här. Jag och hundarna åkte till Halmstad några dagar mellan jul och nyår. Det var intressant att ha en 15-veckors vildbase i en stor villa som inte alls är valpsäkrad. Mesta tiden tillbringades i köket med ett kompostgaller för dörrhålet. Han ville inte alls sova medan vi var där, och således sov han i 2 dygn efter vi kommit hem. Men han skötte sig på det hela taget ganska bra borta.

Nyår skulle vi firat hemma hos Camilla och hennes hundar, Zebbe och Farre. Men givetvis blev jag sjuk kvällen innan nyårsafton, så det var bara att stanna hemma. Typiskt. Jag är sjuk högst någon gång om året, och det lyckades jag pricka in på nyårsafton, när jag för en gångs skull dessutom var bortbjuden. Så vi tittade på film och låg i soffan och käkade chips istället. När det började smälla raketer fick hundarna varsitt stort märgben och husse satte på stereon på hög volym. Jag tror inte varken Dexi eller Ikke ens märkte raketerna.

Dagen innan nyår träffade jag Anna och Robban och tränade räddning igen. Det är så kul att se hur hundarna jobbar. Dexi får mest jobba med det hon tycker är lite jobbigt, så för hennes del är det mycket miljö och krångliga legor. Ikke har verkligen fått fart på sin näsa nu. Han plockar figgar på 20 meters avstånd utan problem, och knatar på tills han hittar fram. Det enda svåra för honom, är att benen ibland är för korta. Han är fortsatt totalt orädd och supermotiverad att lösa uppgiften.

Senaste dagarna har vi mest njutit av att vara lediga. Jag och hundarna, vill säga. Husse har jobbat en del. Vi har sovit länge, tagit långa promenader i skogen och snön, och hundarna har sprungit och lekt i flera timmar. På måndag börjar plugget igen, så man får passa på! Hoppas jag är ordentligt frisk tills dess också, för just nu har jag en tråkig hosta som inte riktigt vill ge med sig.

Stackars Pillis har fortfarande inte hittat något eget hem. Vi har annons ute på henne på blocket.se och vovve.net. En hel del har hört av sig, men ingen har ringt åter när de sagt att de ska. Jag skrämmer väl bort alla intressenter med mina frågor... Men hon ska ju hitta ett BRA hem, och inte bara ett hem-vilket som helst. Några har låtit riktigt lovande när de ringt, och man blir jättebesviken när de inte hör av sig igen. Men man kan ju inte tvinga dem(?) Än så länge flyttar hon alltså fortfarande mellan oss och svärfar. Hos oss kan hon ju inte vara med de andra hundarna, eftersom hon inte tål Ikke, och Dexi vaktar ju honom. Det blir ett triangeldrama, liksom... Så valpen är bakom galler i köket, och Pillis är bakom galler i ett av de andra rummen. Men det ska väl finnas någon där ute som kan ta hand om vår lilla gris, hoppas jag. Om någon skulle höra nåt där ute, så kan ni väl hojta till!