dexi & ikke

Väntar varje dag på att det ska bli lättare att leva, men det verkar gå långsamt. Hade en ganska bra dag igår, men idag är det hemskt. Allt jag gör påminner mig om Mange. Allt handlar om tvåsamhet. Varje TV-program handlar om par. Alla har nån. Jag gillade vårt vi, nu är det bara jag. Är så arg på honom för att han tog mitt liv ifrån mig. För det var inte bara sitt eget liv han tog. Han tog mitt också. Jag tyckte om mitt liv. Tyckte om våra planer, vårt nya hus, våra fina hundar. Nu har jag tappat det. Vet inte vart jag ska ta vägen, hur allt ska lösa sig. Hur kan ens sammanhang i livet plötsligt försvinna? När ska allt sluta göra så ont...

Idag är det tungt att leva vidare.

Jag ville bara säga tack till alla er som hört av er via mail, telefon och via bloggen. Det känns skönt att veta att så många bryr sig. Det som har hänt börjar långsamt sjunka in i mitt medvetande, och jag har börjat inse att det bara är att vänja sig vid ett nytt liv. Det här var Manges val, och jag tror inte att jag hade kunnat hindra honom. Saknaden är fortfarande enorm, men hundarna gör att jag håller mig på benen. Ska försöka ta mig ut i livet igen snart, för ingenting blir bättre av att bara fundera över vad som har varit. Och tack igen, för allt stöd...

Jag vill bara berätta för alla som känner oss, att Magnus har valt att inte leva längre. Han försvann i tisdags eftermiddag, och hittades död i fredags. Allt är mycket tungt just, sorgen och saknaden är ofattbar. Jag hoppas alla förstår om jag håller mig undan en stund. Lusten att gå vidare finns inte just nu, men tids nog kommer jag säkert tillbaka.