Snabb som en vessla...
Uppletande, ja… Vad ska man säga?? Skållad råtta är ju inte riktigt rätt beskrivning, för skållade råttor brukar inte se så glada ut. Kul hade hon i alla fall, och fort gick det. Hon är så söt, för hon vet precis vad som gäller. Så länge inte tjänstetecknet är på, så hoppar hon, biter, sprallar och lever om. Men när jag klär på henne, så går hon in i Arbetet. Fokuserad, går fint vid sidan, och lyssnar på minsta lilla vink. Sedan är det som att släppa en pil från en spänd båge.
På eftermiddagen var jag hos Annie för årets julpyssel. Karamellkokning var årets tema. Annie hade köpt en karamellsats för 15 kg godis. Vi gjorde nog 0,5 kg idag, så nu är det bara 14,5 kg kvar i satsen… Men goda blev de, och trevligt var det.
Äntligen hemma!
Så är vi då hemma igen efter en vecka i ett regnigt Halmstad. Dexi slog volter längs väggarna när vi kom hem. Pillis sprang direkt fram till frysen för att tigga en kycklinghals. Vad hon måste ha saknat sitt favvogodis… Vi har inte gjort många knop under veckan, mest haft det skönt och gått långpromenader, till Dexis förtret… -Jag vill ju göra! sa hon. En veckas ledighet från träningen förbättrar ju inte direkt pestigheten. Men hon har nog saknat att vara hemma. När jag la mig på soffan, kom Poppan som ett skott, och klättrade resolut upp till mig. Hon somnade snabbt liggandes på min mage. Mys…
En positiv sak är att min bärbara dator lever igen. Visade sig att nätadaptorn inte fungerade. Nu har vi en ny, som fungerar alldeles utmärkt. Dessutom är Windows reparerat. Det hittade på lite egna bus, som jag inte riktigt kunde godkänna. Men nu håller det sig på mattan igen, precis som ett operativsystem ska göra. Den stationära datorn fick stanna kvar i Halmstad så hoppas jag att den kan bli fixad den med.
Nu ska vi sätta igång träningen igen. Uppletande blir nog första punkten, så liten busunge får springa lite. Sedan är det ju dags att inviga vagnen. Men det hinner vi nog inte idag...
Hihihi...
Nu är den här! Och den är alldeles underbar... Och alldeles för stor!!!
Jag pratar om vagnen med stort V. Som ska hjälpa mig och Poppan att hålla kondisen uppe i vinter (eller i alla fall Poppan..). Nyss beställd ifrån Björkis i Kiruna. Sista exemplaret i denna sändning, sedan var det månaders väntetid. Den kom till stan igår, och vi var där en knapp timme efter att bussgods skickat ut sms:et att den var framme. Fulla av förväntan kånkade vi in den i vardagsrummet för att skruva ihop den. Och i vardagsrummet lär den bli stående... För ut genom dörröppningarna tar den sig INTE!! Min fina plan sprack på upploppet. Förutsättningen för att kunna ha vagnen var ju att den skulle förvaras på balkongen, eftersom vi inte vågade ha den nere på parkeringen. Jag med mitt fina ögonmått hade bedömt att "det går nog". Pyttsan... Men skam den som ger sig! Man är väl inte ingenjör för intet. Bort med sätet som stack upp en bra bit. Efter lite brainstorming mellan Mange och mig, kom vi fram till att ett säte av hängmattekonstruktion nog skulle gå att få till. Snabbkopplingar på hjulen, så att de är lätta att plocka av. Sedan borde det fungera! Nu ska vi bara komma på ett sätt att förbättra bromsarna också.
Idag var jag ute hos Annie (Dexis uppfödare) och hämtade en jättefin skakel som hennes snälla make tillverkat till mig. Inte nog med att han gjort den åt mig, jag fick den i present dessutom! Bästa födelsedagspresenten på länge! Tack snälla Tommy och Annie. När jag kom hem därifrån sydde jag färdigt dragselen till Dex. Jag hade precis satt på henne den, för att prova ut det sista, och gick två steg bort till sybordet för att hämta några nålar. När jag vänder mig om har Poppan traskat bort till vagnen och står och tittar på mig. -Skulle vi åka eller?? Gullunge... Snart gumman!
Jag pratar om vagnen med stort V. Som ska hjälpa mig och Poppan att hålla kondisen uppe i vinter (eller i alla fall Poppan..). Nyss beställd ifrån Björkis i Kiruna. Sista exemplaret i denna sändning, sedan var det månaders väntetid. Den kom till stan igår, och vi var där en knapp timme efter att bussgods skickat ut sms:et att den var framme. Fulla av förväntan kånkade vi in den i vardagsrummet för att skruva ihop den. Och i vardagsrummet lär den bli stående... För ut genom dörröppningarna tar den sig INTE!! Min fina plan sprack på upploppet. Förutsättningen för att kunna ha vagnen var ju att den skulle förvaras på balkongen, eftersom vi inte vågade ha den nere på parkeringen. Jag med mitt fina ögonmått hade bedömt att "det går nog". Pyttsan... Men skam den som ger sig! Man är väl inte ingenjör för intet. Bort med sätet som stack upp en bra bit. Efter lite brainstorming mellan Mange och mig, kom vi fram till att ett säte av hängmattekonstruktion nog skulle gå att få till. Snabbkopplingar på hjulen, så att de är lätta att plocka av. Sedan borde det fungera! Nu ska vi bara komma på ett sätt att förbättra bromsarna också.
Idag var jag ute hos Annie (Dexis uppfödare) och hämtade en jättefin skakel som hennes snälla make tillverkat till mig. Inte nog med att han gjort den åt mig, jag fick den i present dessutom! Bästa födelsedagspresenten på länge! Tack snälla Tommy och Annie. När jag kom hem därifrån sydde jag färdigt dragselen till Dex. Jag hade precis satt på henne den, för att prova ut det sista, och gick två steg bort till sybordet för att hämta några nålar. När jag vänder mig om har Poppan traskat bort till vagnen och står och tittar på mig. -Skulle vi åka eller?? Gullunge... Snart gumman!
Hopp och lek!
Igår var det skyddsträning igen. Eftersom tävlingssäsongen ligger långt bort just nu, har vi tänkt satsa på att bygga upp Dex riktigt ordentligt i vinter. Hon missade en del viktig grundträning, t ex belastningsövningar, som unghund. Eftersom Andreas är ute efter att bygga "riktiga" skyddshundar (till skillnad från flygande hamstar) så vill han ha mycket drift, och ordentligt starka hundar. Dexi påbörjade inte sin utbildning med den målsättningen, eftersom vi inte tränat med Andreas från början. Det visar ju sig nu. Därför har vi skjutit momentträningen på framtiden, och satsar nu på att bygga henne i belastningar, samt få henne att ta det med lite mer allvar. Hon tycker ju att det mesta är på lek, men det duger inte längre! Igår växlade hon för första gången riktigt fint mellan försvar och byte. Hon som alltid har ett litet falsettskall, visade att hon också faktiskt kunde låta som en farlig hund!! Hon har fått lite sämre bett när vi började med svenskärmen, så igår tog vi en sväng med skinntrasa. Där dög det inte med fjösbett! Trasan förvandlades raskt till en slemmig ål i regnet och leran, och Dex lärde sig fort att kniper man inte igen käften för kung och fosterland, så tappar man denna slemmiga, men å så fina, åtråvärda pryl. Sen var fjösbettens tid över... Stolt som en tupp över sin äckliga vinst sprang hon till bilen, och tryckte i vanlig ordning upp snusktrasan i mitt ansikte för att jag, på nära håll, skulle kunna beundra hennes fiiiina vinst. Jaja, duktig hund...
Dumma datorer...
Dumma elektronik som inte fungerar som den ska. Är trött på att inte ha internet hemma längre. Ena datorn startar inte över huvud taget, och den andra har ett kraschat Windows. Och jag är student, och har inte råd att få dem fixade... Hmmm, får övertala CSN att höja mitt studiemedel, tror jag.
Mycket träning har det blivit för Dexi i alla fall, sedan jag skrev senast. Jag tentade ju i onsdags i förra veckan, och sedan dess har det blivit nåt pass varje dag i stort sett. Både rapport, spår, lydnad, sök och skydd. I rapporten testade vi att låta henne springa i obanad terräng första sträckan. Två rejält långa förlängningar fick hon till C och D stationen. Gick överlag väldigt bra. Hon sprang målmedvetet, och börjar lugna sig på stationerna. Inte lika mycket pip och gnissel längre. Lydnaden dammade jag av efter ett några veckor långt uppehåll. Skönt med en hund som inte glömmer. Det var som om vi hade tränat senast kvällen innan. I söket i helgen var matte inte helt vaken, efter att ha jobbat några nätter. Men Dexi gjorde ju hela jobbet. Våra riktningsövningar har gett resultat. Spikraka skick. Vi jobbade på kopplade påvis, något vi hade problem med senast vi körde under tävlingsmässiga former. Lilla damen har lärt sig under våra tävlingar, att det inte blir belöning när kopplet är på. Har visst glömt träna detta, och bara kört lösa påvis annars. Men nu förstod hon att det kan bli roligt även när kopplet är på. I skyddet har vi fortsatt med belastningar. Hon har fått ta Andreas i alla möjliga konstiga situationer. Det kan vara lite läskigt när Andreas har kommit på en ny idé, men hon kommer över det väldigt fint. Varje övning gör henne starkare, vilket hon börjat testa när det är mörkt ute. Möter hon någon ute som tittar på oss, så stirrar hon tillbaka, och fortsätter de att komma närmre, då spännar hon ut bröstet, och svansen står rätt upp. Hon gör inte mer än så, men utmaningen lyser i luften.
I går kväll la jag ett asfaltspår på parkeringen till Danderyds sjukhus. Först 40 m på kortklippt gräs, sedan 150 m asfalt med två vinklar, 20 m grus, 50 m kort gräs, 30 m asfalt och sist 20 m gräs igen. Svårt, tyckte Dex. Både bilar och personer hade korsat. Korsningar och övergångarna mellan olika underlag var ingen konst, utan svårast var att få upp spåret igen efter ett föremål på asfalten. Men går det i 180 knyck, så springer man fort över det lilla spår som fastnat i asflaten. Hon fick jobba duktigt, men redde givetvis ut det till slut. Kul, det där med hårda spår. Väldigt bekvämt för matte också, som slipper plaska runt i leriga skogen...
Mycket träning har det blivit för Dexi i alla fall, sedan jag skrev senast. Jag tentade ju i onsdags i förra veckan, och sedan dess har det blivit nåt pass varje dag i stort sett. Både rapport, spår, lydnad, sök och skydd. I rapporten testade vi att låta henne springa i obanad terräng första sträckan. Två rejält långa förlängningar fick hon till C och D stationen. Gick överlag väldigt bra. Hon sprang målmedvetet, och börjar lugna sig på stationerna. Inte lika mycket pip och gnissel längre. Lydnaden dammade jag av efter ett några veckor långt uppehåll. Skönt med en hund som inte glömmer. Det var som om vi hade tränat senast kvällen innan. I söket i helgen var matte inte helt vaken, efter att ha jobbat några nätter. Men Dexi gjorde ju hela jobbet. Våra riktningsövningar har gett resultat. Spikraka skick. Vi jobbade på kopplade påvis, något vi hade problem med senast vi körde under tävlingsmässiga former. Lilla damen har lärt sig under våra tävlingar, att det inte blir belöning när kopplet är på. Har visst glömt träna detta, och bara kört lösa påvis annars. Men nu förstod hon att det kan bli roligt även när kopplet är på. I skyddet har vi fortsatt med belastningar. Hon har fått ta Andreas i alla möjliga konstiga situationer. Det kan vara lite läskigt när Andreas har kommit på en ny idé, men hon kommer över det väldigt fint. Varje övning gör henne starkare, vilket hon börjat testa när det är mörkt ute. Möter hon någon ute som tittar på oss, så stirrar hon tillbaka, och fortsätter de att komma närmre, då spännar hon ut bröstet, och svansen står rätt upp. Hon gör inte mer än så, men utmaningen lyser i luften.
I går kväll la jag ett asfaltspår på parkeringen till Danderyds sjukhus. Först 40 m på kortklippt gräs, sedan 150 m asfalt med två vinklar, 20 m grus, 50 m kort gräs, 30 m asfalt och sist 20 m gräs igen. Svårt, tyckte Dex. Både bilar och personer hade korsat. Korsningar och övergångarna mellan olika underlag var ingen konst, utan svårast var att få upp spåret igen efter ett föremål på asfalten. Men går det i 180 knyck, så springer man fort över det lilla spår som fastnat i asflaten. Hon fick jobba duktigt, men redde givetvis ut det till slut. Kul, det där med hårda spår. Väldigt bekvämt för matte också, som slipper plaska runt i leriga skogen...