Ibland funkar det faktiskt!
Tänk, ibland kan man gå igenom en hel dag utan bakslag! Idag har varit en sån dag. Väckarklockan ringde kl 8 imorse, och jag vaknade och kände att jag nog faktiskt hade sovit klart. Gick ut med hundarna, och trots att vi bara gick en pyttekortis, så kunde Dexi tänkta sig att kissa utan bråk och tandagnisslan. Det fanns för en gångs skull tinad hundmat i kylen, jag behövde inte paniktina i micron som vanligt. Vi kom iväg i god tid, och blev inte sena till träningen (det ni!!!) Båda hundarna spårade jättefint, träningen gick jättebra, och jag hade för omväxlingens skull inte glömt fikat på diskbänken. Sen iväg för att lämna tillbaka garderoben på K-Rauta. Vi hade fått låna svärmors Merca-buss, så den gick in utan problem. Säljchefen hade gjort som han sa, och informerat sin jourkollega att vi skulle komma, och det var inga problem att returnera och få tillbaka pengarna. Sedan vidare till IKEA, där hela parkeringen var fullproppad med Volvo-kombis, men trots detta gick det smidigt att komma fram där inne. I stort sett allt vi ville ha fanns på lagret, och kön till kassan var inte alltför lång. Det blev till och med 300 kr billigare än vad jag hade räknat med. Väl hemma gick alla paket in i hissen, så vi slapp kånka upp något till 7 våningen. Jag säger bara, vilken dag! Med så många olika komponenter, så hade man ju annars kunna tänka sig att åtminstone något inte hadde klaffat. Fattas bara att vi fått med oss en svart dörr bland alla vita... (optimist, javisst!)
Igår hade vi en riktigt rolig dag! Mange och jag träffade Anna, Mia och Petra (nytillskott i sökgänget) och tränade. Även Camilla skulle varit med, men hon blev sjuk och fick åka hem igen. Vi höll till ute i Rosersberg. På förmiddagen körde vi sök i skogen. Vi hade varit ambitiösa och vallat banan för en gångs skull, och Dexi, som gick ut först, blev jättestörd! Jag hade tänkt ha figgar i början och slutet, och däremellan skulle hon få hämta jeansben. Men det vart ju bara pannkaka istället... Hon gjorde nog alla fel hon kunde. Hon spårade i första vallningen; hon gick med hög näsa fast på bara 20 m djup; hon drog snett och vint och ville inte komma på inkallning; hon gick ut och stannade på 10 m djup och ställde sig och glodde på mig; hon blindmarkerade; hon gick inte ut alls... Ja, jag skulle kunna fortsätta, men jag tror ni fattar principen. Jag var inte ett dugg nöjd, utan bröt till slut och satte in henne i bilen. Jag som trodde att hon slutat blindmarkera, men tydligen så hänger det beteendet ihop med vallning på nåt sätt, så det blir till att valla oftare, och öka motivationen ut mer.
Som tur var hade jag ju Ikke som gjorde mig nöjd igen. Han fick vindövningar, och eftersom vinden var ganska stark så lyckades han vinda på 40 m djup. Han såg för rolig ut när han försökte jobba sig fram till figgen med vindens hjälp. Men oj, vad det gick undan! Näsjobb är helt klart hans favorit!
På eftermiddagen var vi i ruinerna och körde räddning. Dexi fick 2 figgar i mörker, där hon fick jobba sig fram. Den ena var inte så svår miljömässigt, och den löste hon helt själv. Den andra var med en jättejobbig ingång, så där fick jag stötta henne, men väl förbi det svåra, hittade hon utan problem. Sen fick hon en ganska enkel i ruinerna, efter ett långt tomsök, eftersom hon inte fick vinden där jag trodde den skulle komma.
Ikke fick också leta figgar i ruinerna, och det var med hjärtat i halsgropen jag såg den lille överväga om han skulle hoppa nerför en avsats på 2 m... Han beslöt sig för att i alla fall kolla om det fanns en annan väg, och då passade jag på att visa honom en trappa. Han är nästan dumdristigt orädd i miljön. Han klättrade (el kravlade) t ex genom en fönsterglugg, utan att ha en aning om hur det såg ut på andra sidan. Det visste inte vi heller, så jag fick ta ett gasellsprång runt för att kunna ta emot honom om det behövdes. Nu gick det bra, han hittade ett decimeterbrett betongfundament att balansera på. Husse hade inte inte riktigt tänkt sig att han skulle ta DEN vägen, när han gömde sig. Nu stod Ikke i princip med framtassarna i husses ansikte, och tittade ner på honom, medan han mumsade köttbullar. Han är som född för att bli räddningshund, den lille skrutten... Han fick 5 figgar, och löste alla galant.
När vi kom hem tänkte jag i min enfald att hundarna skulle vara trötta och nöjda. Det stämde på Dexi, som somnade på en gång. Men för Ikke tog det nästan 2 riktigt pestiga timmar att upptäcka hur trött han var. Och då var det inte längre mattes duktiga lilla valp längre... Då var det en blandning mellan tasmansk djävul, piraya, muräna, och missil... Men imorse var han söt igen!
Igår hade vi en riktigt rolig dag! Mange och jag träffade Anna, Mia och Petra (nytillskott i sökgänget) och tränade. Även Camilla skulle varit med, men hon blev sjuk och fick åka hem igen. Vi höll till ute i Rosersberg. På förmiddagen körde vi sök i skogen. Vi hade varit ambitiösa och vallat banan för en gångs skull, och Dexi, som gick ut först, blev jättestörd! Jag hade tänkt ha figgar i början och slutet, och däremellan skulle hon få hämta jeansben. Men det vart ju bara pannkaka istället... Hon gjorde nog alla fel hon kunde. Hon spårade i första vallningen; hon gick med hög näsa fast på bara 20 m djup; hon drog snett och vint och ville inte komma på inkallning; hon gick ut och stannade på 10 m djup och ställde sig och glodde på mig; hon blindmarkerade; hon gick inte ut alls... Ja, jag skulle kunna fortsätta, men jag tror ni fattar principen. Jag var inte ett dugg nöjd, utan bröt till slut och satte in henne i bilen. Jag som trodde att hon slutat blindmarkera, men tydligen så hänger det beteendet ihop med vallning på nåt sätt, så det blir till att valla oftare, och öka motivationen ut mer.
Som tur var hade jag ju Ikke som gjorde mig nöjd igen. Han fick vindövningar, och eftersom vinden var ganska stark så lyckades han vinda på 40 m djup. Han såg för rolig ut när han försökte jobba sig fram till figgen med vindens hjälp. Men oj, vad det gick undan! Näsjobb är helt klart hans favorit!
På eftermiddagen var vi i ruinerna och körde räddning. Dexi fick 2 figgar i mörker, där hon fick jobba sig fram. Den ena var inte så svår miljömässigt, och den löste hon helt själv. Den andra var med en jättejobbig ingång, så där fick jag stötta henne, men väl förbi det svåra, hittade hon utan problem. Sen fick hon en ganska enkel i ruinerna, efter ett långt tomsök, eftersom hon inte fick vinden där jag trodde den skulle komma.
Ikke fick också leta figgar i ruinerna, och det var med hjärtat i halsgropen jag såg den lille överväga om han skulle hoppa nerför en avsats på 2 m... Han beslöt sig för att i alla fall kolla om det fanns en annan väg, och då passade jag på att visa honom en trappa. Han är nästan dumdristigt orädd i miljön. Han klättrade (el kravlade) t ex genom en fönsterglugg, utan att ha en aning om hur det såg ut på andra sidan. Det visste inte vi heller, så jag fick ta ett gasellsprång runt för att kunna ta emot honom om det behövdes. Nu gick det bra, han hittade ett decimeterbrett betongfundament att balansera på. Husse hade inte inte riktigt tänkt sig att han skulle ta DEN vägen, när han gömde sig. Nu stod Ikke i princip med framtassarna i husses ansikte, och tittade ner på honom, medan han mumsade köttbullar. Han är som född för att bli räddningshund, den lille skrutten... Han fick 5 figgar, och löste alla galant.
När vi kom hem tänkte jag i min enfald att hundarna skulle vara trötta och nöjda. Det stämde på Dexi, som somnade på en gång. Men för Ikke tog det nästan 2 riktigt pestiga timmar att upptäcka hur trött han var. Och då var det inte längre mattes duktiga lilla valp längre... Då var det en blandning mellan tasmansk djävul, piraya, muräna, och missil... Men imorse var han söt igen!
Kommentarer
Trackback