dexi & ikke

Vi hade kommit med på ett certprov i Skåne, på Björka övningsområde. Samling kl 9 lördag morgon. Jag var inte säker på hur lång tid det skulle ta att köra ner, så jag gav mig av i god tid, vilket innebar kl 6. Alltså ringde väckarklockan vid 4. Som vanligt när jag anmält till tävling och dylikt, och klockan ringer så tidigt, så funderar jag en stund på vilken sinnessjukdom som påverkat mig till att ställa upp på sånt här... Men till sist lyckades jag slita mig från sängens dragningskraft, och kunde gå upp. Väl på plats insåg jag att jag hade kunnat sova en timme till, men det var lite sent påtänkt...

Vi fick börja med att bygga vår bas, eftersom arrangörerna inte hade ordnat kojor till hundarna. Jag var inte helt förberedd på att jag skulle fixa koja, så det slutade med att jag tog bilburen, slog in den i en presenning, och ställde upp till Dex. Ikke fick rumstera om fritt i bilen ett tag, vilket han absolut inte protesterade mot! Till slut fick jag bygga en provisorisk bur till honom av kompostgaller, som höll honom hjälpligt på plats där bak...

Sen kom invisiteringen igång. Dex och jag hade sista startnumret. Hon gillade inte att bli visiterad, utan stod med svansen mellan benen, och öronen bakåtstrukna. Men hon gjorde inga dumheter, och vi klarade oss utan anmärkningar. Får nog träna lite mer på det där, för visiterade blir de ju innan och efter varje övning sen. Hon sattes i alla fall upp i basen, utan protester. Sen var alla förare tvungna att åka därifrån. Vi fick husera i en barack, där det rådde hundförbud inomhus. Jag valde således att tälta denna helgen också, för att Ikke skulle slippa ligga i bilen dygnet om.

Lördagen ägnades åt patrullering. Dex och jag gick ju sist, och vi klev på patrullstigen vid 16.45. Efter bara 50 m patrull börjar Dex att vinda. Jag gör en halt, och låter henne analysera. Till sist bestämmer jag mig och gör tecken för vindfigurant, trots att Dexi gör en ganska svag markering. Då säger provledaren: Jaja, det är bra, den där tar vi sen... Det visade sig att vindfiggen var 200 m bort, och Dex skulle inte alls ha tagit den just där... Vi fortsätter efter det, och hinner nog bara 100 m till, när jag plötsligt blir utsläpad i skogen. Dexi hade hittat ljudfiguranten! Och gör en mycket tydlig och intensiv markering. Duktig hund!!! Då kan jag slappna av, för vi har faktiskt redan hittat både vind- och ljudgubben. Sen patrullerar vi hela sträckan på 1000 m utan att det händer mer. På slutet får vi ta en alternativ väg, eftersom vinden hade svängt under tiden, och kontrollanterna ville se en till vindmarkering. Det fick de... Jag fick knappt stopp på henne. Hon stod på bakbenen i kopplet och låg på som sjutton, för att komma ut till vindfiggen. De var rätt nöjda med hennes markeringar...

På kvällen var det fast bevakning. Började vid kl 21, så det var inte ens skymning. Dex och jag satt längst ut på vänsterkanten. Vi hade nog bara suttit i 10 minuter, när jag fick första markeringen ut på högersidan. Jag avvaktade lite, för jag tänkte att det kanske var en fågel eller nåt hon markerat. Men när hon minuterna senare markerade mycket tydligt även på vänstersidan, så förstod jag att figgarna var igång. Sen började jag vifta och göra tecken. Och det fick jag hålla på med ett tag, för Dex följde båda figgarna, i vad jag tror samtliga förflyttningar. Vi satt i bevakning sammanlagt 45 minuter, och min duktiga hund jobbade hela tiden. Också kul!

Efter fasta bevakningen blev det korvgrillning, och feedback från kontrollanterna. Till mig sa de att jag kunde skriva en instruktionsbok i fast bevakning... Jag tyckte att Dexi fick göra det istället, eftersom det är hon som gör allt jobb. Det stöp ju tyvärr när vi kom på att hon inte har några tummar. Blir svårt att hålla i en penna då... De var i alla fall mycket nöjda både med mig och hunden, både under patrullen och fasta. Dex hade dessutom skött sig i basen under dagen, trots att flera andra hundar skällt och ylat nästa hela dagen.

Under natten låg jag och Ikke i tältet, och lyssnade på nyss nämnda hundar, som hördes över skogen till mitt lilla läger... Jag var nöjd över att jag inte hörde Dexis stämma, men samtidigt lite orolig för att hon inte skulle sova nånting under hela natten.

Söndag morgon var det dags för spår. Dexi och jag fick starta kl 10.30. Spårupptaget gick helt ok. Patrullen gick på en äng med långt visset gräs, och en och annan liten tall. Hon tog upptaget tydligt, men hade lite svårt att fästa ordentligt. Vi kom iväg åt rätt håll på en gång, och halten funkade bra. Sen susade vi iväg efter omkopplingen. Vi hade nog kommit 3/4 av spåret, när Dex börjar bli störd av någon doft. Och rätt var det var, brakade det till i skogen, och framrusande kommer ett vildsvin... Tjohooo... Det var ju nämligen så, att en insatspluton hade övning samtidigt som vårt certprov, och de pangade en massa med sina automatvapen på andra sidan övningsområdet. Så de hade uppenbarligen skrämt över grisarna på vår sida... Dexis gris låg nog och tryckte i vårt spår, och tyckte att det fick vara nog när vi kom klampande. Efter den incidenten var det en aning svårt att motivera Dex att fortsätta vårt spår, för hon såg ju chansen till en smaskig skinka istället. Vi hankade oss fram och jag var inte alls säker på vad vi spårade, men till sist, när tiden nästan var ute, kom vi ner på en äng. Där såg jag en bil, och en spårmottagare. Eftersom vi för tillfättet inte alls var på spåret, gjorde jag ett genomsök med min trötta hund, men vi hittade inget slut. Fick således rapportera av det vi hittat, och det dröjde inte många minuter förrän kontrollanterna var hos oss. Jag fick redogöra för var vi hade varit, hur spåret hade gått, och vad som hänt. Dex hamnade i basen, och jag fick åka till vårt läger. Tror inte jag hann vara där mer än 10 minuter, när jag blev hämtad av en kontrollant igen. De hade lastat in Dex i sin bil, för att de ville se ett omspår. Sagt och gjort. 400 m spår till, 4-5 apporter, och kontrollanterna följde vårt arbete från en väg. Och Dex spårade som hon brukar, dvs övertygande. När jag rapporterade av upphittade apporter, sträckte kontrollanten fram handen, och sa grattis. Vi hade alltså blivit godkända med grisjakt, och omspår...

Så nu är vi certade, och redo för nya utmaningar!!! Det ska bli så kul att fortsätta vår utbildning!