dexi & ikke

Jag ville bara säga tack till alla er som hört av er via mail, telefon och via bloggen. Det känns skönt att veta att så många bryr sig. Det som har hänt börjar långsamt sjunka in i mitt medvetande, och jag har börjat inse att det bara är att vänja sig vid ett nytt liv. Det här var Manges val, och jag tror inte att jag hade kunnat hindra honom. Saknaden är fortfarande enorm, men hundarna gör att jag håller mig på benen. Ska försöka ta mig ut i livet igen snart, för ingenting blir bättre av att bara fundera över vad som har varit. Och tack igen, för allt stöd...