dexi & ikke

Det är rätt roligt att sitta som väktare på ett stort företag på nätterna. Jag sitter fullt synligt i en stor reception större delen av natten, när jag inte är ute på rond. I huset jobbar det många högutbildade människor, och vissa som kanske inte är fullt så högutbildade utan mest råkat födas i rätt familj. Jag är fullt övertygad om att samtliga de som passerar mig på väg ut genom entrédörrarna under kvällen och natten noterar att jag faktiskt sitter där bakom receptionsdisken. Men deras reaktion är högst olika. De flesta säger nåt på vägen ut, oftast "Hej" eller "Hej då". Det är i mitt tycke att betrakta som ett normalt beteende. Men överraskande många väljer att ignorera istället. Det finns de som aldrig ens bemyndigar mig med en blick, utan de tar sikte på dörren, och går med raska, upptagna och högutbildade steg genom min reception, blir tvungna att stanna en sekund vid dörren för att trycka på upplåsningsknappen, och sen är de ute, oftast lagom till att taxin svänger in framför dem. Den absolut värsta kategorin är de som riktar blicken mot mig, och lagom till att jag plockat fram leendet och börjar forma orden "God kväll" eller nåt liknande (man måste ju vara artig och trevlig när man är frontfigur...) så vänder de likgiltigt bort blicken och vänder ryggen till. Undrar om de ens ser mig som medmänniska, eller om de bara ser mig som en otrevlig väktarslusk som kravlat upp ur arbetslöshetens träsk och äntligen lyckats få ett jobb. Undrar om de hade behandlat mig likadant om de hade vetat att jag, förutom, genom uniformen, den så väl synliga väktarutbildningen, även är ingenjör i bioteknik, har en teknisk kandidatexamen vid Uppsala Universitet, samt i princip är läkare? Jag finner i alla fall fenomenet intressant, och kan inte låta bli att förundras över att det ska vara så svårt, att vara trevlig mot en annan yrkesgrupp, bara för att man själv finner sig förmer. Detta var kvällens ena iakttagelse.

Den andra iakttagelsen handlar om ett annat beteende, nämligen att det ska vara så svårt att erkänna när man gjort fel. I huset där jag jobbar finns det givetvis ett larm som omfattar alla ytterdörrar i kåken. Dessa ytterdörrar ska inte användas efter 18, just för att de är larmade, utan personalen ombeds att använda stora entrén, i de fall de lämnar jobbet efter 18. Larmets beskaffenhet och dess tider då det är aktivt står tydligt på stora skyltar vid respektive ytterdörr, så ingen, med någon som helst synförmåga kvar i behåll, kan missa det. Ändå använder folk dessa dörrar på sin väg ut, vilket gör att det dras larm flera gånger i timmen, varje kväll i veckan. För varje larm som dras ska ju jag då först ta hand om larmet, få det att sluta tjuta, återställa och larma på igen. Sen är det bara till att rusa iväg till den larmande punkten för att kontrollera att allt är ok, att det bara var personal, igen... Ledningscentralen, som ju fått upp larmet även hos sig, ropar upp mig på radion, och jag svarar. Kvar sen är att rapportera det inträffade larmet. För varje larm är det alltså lite pyssel. Inte allt för sällan påträffas en eller flera människor i snar anslutning till den larmande dörren. Oftast precis utanför den, väntande på den eviga taxin. När de ser mig komma med radion i högsta hugg, tänds det en blinkande skylt ovanför deras huvuden, där det står "Det var vi som gjorde det!". Nä, i sanningens namn tänds ingen sådan skylt, men deras sätt att agera nervöst när de ser mig talar samma tydliga språk. Jag brukar snällt fråga dem ifall det var de som gått ut genom dörren alldeles nyss, i syfte att förklara för dem att deras arbetsgivare inte vill att de ska göra det, därför att dörren är larmad, och om de kanske skulle kunna tänka sig att vara vänliga nog att använda korrekt väg ut nästa gång. Men istället för att erkänna att de gjort fel, och kanske överväga att sköta sig bättre nästa gång de jobbar över, så tittar de bort och säger att "Näe, vi kom från ett annat håll..." Och som en räddande ängel, kommer just då taxin, och de hoppar lättade in och åker iväg. Visst är människor fascinerande!?! Kan inte låta bli att se mitt jobb på nätterna som en studie av interpersonella relationer!

Nu ska jag sluta orda. Imorgon bitti går jag av mitt skift, och nästa inlägg kommer handla om hundar och träning, precis som vanligt...