En ledighet i träningens tecken
Ja, ledigheter går tyvärr fort över, och nu sitter man på jobbet igen. Men det kanske är tur att jag jobbar ibland, annars skulle det inte bli mycket bloggande... Det är inte högprioriterat när det är varmt och soligt ute!
I onsdags när jag gick av passet, så sov jag givetvis en stund först, men sen bar det direkt av ut i skogen. Jag fick med mig både husse och hundar ut till Brottby. Jag hade spårat där innan passvändan hade börjat, och jag hade fått för mig att Ikke hade glömt favvobrandslangen där. Men inte hittade vi någon brandslang! Hade precis accepterat att den var borta, när jag till sist hittade den. På golvet i bilen... Nåja, det krävdes alltså att jag åkte till Brottby för att hitta den, men inte där jag trodde... Det man inte har i huvudet, får man ha i bensintanken, eller hur var det??
Husse la ett spår till Dex, 600 m, lite klurigheter som apporter i vinklar och sånt. Hon löste det finfint! Hon fick ta det med en gång, så liggtiden blev nog bara 20 minuter, eller nåt. Bra motivation, och inga dumheter.
Jag la ett spår till Ikke, också 600 m. Egentligen inget att kommentera. Han gick jättebra, som vanligt.
I torsdags åkte jag till Fågelsången och la spår. Dex fick ett ganska långt på 1060 m i jättetrevlig skog. Hennes spårkondis har helt klart förbättrats, och hon blev inte jättetrött. Det var lite svalare den dagen också. Mattes spårmotivation var dock inte på topp denna gång... Blev en massa distraktioner längs vägen - blåbären var mogna!!! Och JÄTTEgoda... När jag precis hasat mig runt på mitt långa spår medan jag la det, och precis letade efter ett ställe att lägga slutet på, så springer jag på en häst med ryttare, mitt ute i spenaten. Vi tittar lite misstänksamt på varandra, och sen fortsätter var och en åt sitt håll. Jaha, tänker jag, här har man sprungit mer än 1 km, bara för att hunden ska få spåra häst på slutet... Men inte spårade Dex häst! Trots att våra spår korsades åtminstone 2 ggr, som jag såg, så lyckades hon hålla sig i skinnet. Duktig tös!
Ikke fick ett spår på 780 m. Följde bitvis stigar, som jag sen gick av, vilket han inte hade några problem alls med. Gjorde ett bra jobb, trots att han på slutet fick spåra med 2 islandshästar 3 meter ifrån sig. Spåret gick bredvid deras ridväg, och de lyckades komma precis jämsides med honom. Han tittade bara upp i en sekund, sedan tog spåret över intresset. Duktigt av en liten spoling!
På fredagen åkte vi till Åkersberga för att spåra. Husse följde med och visade ett nytt ställe som han hade hittat. Omväxlande terräng, om än lite mycket undervegetation bitvis. Jag la till Dexi, 1260 m. Det blev ett sick-sack spår, således med en hel del skarpa vinklar. Spåret var 40 minuter när hon släpptes på. Missade några apporter, men spårade hur bra som helst. Inga tveksamheter alls. Trött på slutet, men hon hade nog kunnat fortsätta några hundra meter till, kändes det som.
Husse la till Ikke, 850 m i väldigt skiftande terräng. Han hade även följt en grusväg några meter, och det tyckte lillkillen var svårt. Men till slut, när han inte hittade spåret någon annanstans, stoppade han ner näsan i gruset, och sen var det bara att hänga med. Han är duktig, lilleman! Inga problem att orka med det långa spåret, även om matte gick och grinade illa bakom honom... Det är tungt att försöka bromsa en bulldozer i skogen!
I lördags började Dex och jag dagen med en cykeltur på ca 1 mil. Hisnande rivstart bjöd lilla damen mig på, men sen märktes det att kondisen inte är som vanligt. Framåt eftermiddagen träffade vi Anna och Robban, och körde lite räddning vid en stenkross i Kungens Kurva. Det blev 2 varv var för hundarna.
Dex fick hitteövningar båda passen. Några som var svåra vittringsmässigt, där vinden gjorde så att vittringen inte alls var där figgen var. Svårt, sa Dex, men roligt!
Ikke fick börja markera figgar. Han ska bli skallhund i söket, så då får han bli det i räddningen också. Lite svårt var det att komma på att man skulle skälla också, men det gick bättre vartefter dagen gick. KOmmer nog bli kanon, när det är klart, för han har ett underbart skall, alldeles av sig själv.
I söndags blev det vilodag för hundarna, till deras stora besvikelse... Vi hade lite annat att pyssla med. Mer om det kanske kommer senare. (liiite hemlighetsfull...) Dex var i alla fall lite öm i tassarna efter cykelturen, så hon kunde behöva vila lite.
Idag till sist, blev det spår igen. Åkte till Arninge. Dex fick återigen längd på spåret, 1400 m, 40 minuter gammalt. Idag var fröken lite slarvig, missade flera apporter, och några vinklar. En stark viltkänning hade vi också, men där var hon tydlig, och gick rätt lätt att bryta. På slutet skrämde vi två schäfrar som var ute med sin husse. De stod på gångvägen en bit ifrån oss, och morrade och skällde på prasslet i skogen... Jag fick ge mig tillkänna för deras husse, som såg ut att tro att det var en yxmördare lös... Dex brydde sig inte nämnvärt. Vid slutet var stumpan trött och varm. Det var jättekvavt i luften, och hon blev nog påverkad av det. Men jag är inte missnöjd. Hennes spårkondis blir allt bättre, och det är ju mitt mål. Jag vet ju hur värmekänslig hon är, så hade jag inte varit tvingad att få upp hennes spårkondis nu, så hade jag aldrig lagt så långa spår mitt i varmaste sommaren. Men certprovet hägrar ju...
Ikke fick 740 m, med en del planerade och andra oplanerade svårigheter. De planerade var att få fäste på en stig, där spåret började, sen kors och tvärs genom torkad sumpmark, spetsvinklar, apport i vinkel etc. De oplanerade var rådjur som korsade spåret 2 ggr medan jag la det, samt en svampplockare som kom irrandes i spåret när jag precis släppt på honom. Vi hade spårat 40 m, när han gör en jättetydlig ljudmarkering ut i skogen. Jag avvaktar, och en liten polsk tant kommer då fram ur granarna, och förklarar lyckligt på knagglig svenska att hon hittat kantareller. Grattis, tänkte jag, men vårt spår då??? Hon visade och pekade rätt bort i spårets sträckning, att jodå, där borta hade de funnits många kantaraller. Jag lät Ikke fortsätta med spåret, vilket han gjorde väldigt övertygande, som om det aldrig hade stannat en liten polsk tant för att prata kantareller. Och inte hade han några tendenser att kolla vad tanten hade gjort i skogen heller, trots att mitt spår var 1,5 timme gammalt, och tantens bara några minuter. Han visste allt vilket spår han skulle följa. Lite svårt hade han de nästkommande 80 metrarna, men löste det helt utan hjälp, och enligt GPS´n var han aldrig illa ute. Men det tog på hjärncellerna... Lite jobbigt blev det sen! Men rådjurskorsningarna märkte jag aldrig av, och han tog alla apporter, klarade mina planerade krux, och hittade till slutet, utan att någonsin vara mer fel än 3 meter. Imponerande... Han ger verkligen aldrig upp!
Sen har vi inte gjort så mycket mer. Nu jobbar jag min sista passvända för sommaren, och sen ska vi träna ännu mer, när jag är ledig varje dag... Härligt!
I onsdags när jag gick av passet, så sov jag givetvis en stund först, men sen bar det direkt av ut i skogen. Jag fick med mig både husse och hundar ut till Brottby. Jag hade spårat där innan passvändan hade börjat, och jag hade fått för mig att Ikke hade glömt favvobrandslangen där. Men inte hittade vi någon brandslang! Hade precis accepterat att den var borta, när jag till sist hittade den. På golvet i bilen... Nåja, det krävdes alltså att jag åkte till Brottby för att hitta den, men inte där jag trodde... Det man inte har i huvudet, får man ha i bensintanken, eller hur var det??
Husse la ett spår till Dex, 600 m, lite klurigheter som apporter i vinklar och sånt. Hon löste det finfint! Hon fick ta det med en gång, så liggtiden blev nog bara 20 minuter, eller nåt. Bra motivation, och inga dumheter.
Jag la ett spår till Ikke, också 600 m. Egentligen inget att kommentera. Han gick jättebra, som vanligt.
I torsdags åkte jag till Fågelsången och la spår. Dex fick ett ganska långt på 1060 m i jättetrevlig skog. Hennes spårkondis har helt klart förbättrats, och hon blev inte jättetrött. Det var lite svalare den dagen också. Mattes spårmotivation var dock inte på topp denna gång... Blev en massa distraktioner längs vägen - blåbären var mogna!!! Och JÄTTEgoda... När jag precis hasat mig runt på mitt långa spår medan jag la det, och precis letade efter ett ställe att lägga slutet på, så springer jag på en häst med ryttare, mitt ute i spenaten. Vi tittar lite misstänksamt på varandra, och sen fortsätter var och en åt sitt håll. Jaha, tänker jag, här har man sprungit mer än 1 km, bara för att hunden ska få spåra häst på slutet... Men inte spårade Dex häst! Trots att våra spår korsades åtminstone 2 ggr, som jag såg, så lyckades hon hålla sig i skinnet. Duktig tös!
Ikke fick ett spår på 780 m. Följde bitvis stigar, som jag sen gick av, vilket han inte hade några problem alls med. Gjorde ett bra jobb, trots att han på slutet fick spåra med 2 islandshästar 3 meter ifrån sig. Spåret gick bredvid deras ridväg, och de lyckades komma precis jämsides med honom. Han tittade bara upp i en sekund, sedan tog spåret över intresset. Duktigt av en liten spoling!
På fredagen åkte vi till Åkersberga för att spåra. Husse följde med och visade ett nytt ställe som han hade hittat. Omväxlande terräng, om än lite mycket undervegetation bitvis. Jag la till Dexi, 1260 m. Det blev ett sick-sack spår, således med en hel del skarpa vinklar. Spåret var 40 minuter när hon släpptes på. Missade några apporter, men spårade hur bra som helst. Inga tveksamheter alls. Trött på slutet, men hon hade nog kunnat fortsätta några hundra meter till, kändes det som.
Husse la till Ikke, 850 m i väldigt skiftande terräng. Han hade även följt en grusväg några meter, och det tyckte lillkillen var svårt. Men till slut, när han inte hittade spåret någon annanstans, stoppade han ner näsan i gruset, och sen var det bara att hänga med. Han är duktig, lilleman! Inga problem att orka med det långa spåret, även om matte gick och grinade illa bakom honom... Det är tungt att försöka bromsa en bulldozer i skogen!
I lördags började Dex och jag dagen med en cykeltur på ca 1 mil. Hisnande rivstart bjöd lilla damen mig på, men sen märktes det att kondisen inte är som vanligt. Framåt eftermiddagen träffade vi Anna och Robban, och körde lite räddning vid en stenkross i Kungens Kurva. Det blev 2 varv var för hundarna.
Dex fick hitteövningar båda passen. Några som var svåra vittringsmässigt, där vinden gjorde så att vittringen inte alls var där figgen var. Svårt, sa Dex, men roligt!
Ikke fick börja markera figgar. Han ska bli skallhund i söket, så då får han bli det i räddningen också. Lite svårt var det att komma på att man skulle skälla också, men det gick bättre vartefter dagen gick. KOmmer nog bli kanon, när det är klart, för han har ett underbart skall, alldeles av sig själv.
I söndags blev det vilodag för hundarna, till deras stora besvikelse... Vi hade lite annat att pyssla med. Mer om det kanske kommer senare. (liiite hemlighetsfull...) Dex var i alla fall lite öm i tassarna efter cykelturen, så hon kunde behöva vila lite.
Idag till sist, blev det spår igen. Åkte till Arninge. Dex fick återigen längd på spåret, 1400 m, 40 minuter gammalt. Idag var fröken lite slarvig, missade flera apporter, och några vinklar. En stark viltkänning hade vi också, men där var hon tydlig, och gick rätt lätt att bryta. På slutet skrämde vi två schäfrar som var ute med sin husse. De stod på gångvägen en bit ifrån oss, och morrade och skällde på prasslet i skogen... Jag fick ge mig tillkänna för deras husse, som såg ut att tro att det var en yxmördare lös... Dex brydde sig inte nämnvärt. Vid slutet var stumpan trött och varm. Det var jättekvavt i luften, och hon blev nog påverkad av det. Men jag är inte missnöjd. Hennes spårkondis blir allt bättre, och det är ju mitt mål. Jag vet ju hur värmekänslig hon är, så hade jag inte varit tvingad att få upp hennes spårkondis nu, så hade jag aldrig lagt så långa spår mitt i varmaste sommaren. Men certprovet hägrar ju...
Ikke fick 740 m, med en del planerade och andra oplanerade svårigheter. De planerade var att få fäste på en stig, där spåret började, sen kors och tvärs genom torkad sumpmark, spetsvinklar, apport i vinkel etc. De oplanerade var rådjur som korsade spåret 2 ggr medan jag la det, samt en svampplockare som kom irrandes i spåret när jag precis släppt på honom. Vi hade spårat 40 m, när han gör en jättetydlig ljudmarkering ut i skogen. Jag avvaktar, och en liten polsk tant kommer då fram ur granarna, och förklarar lyckligt på knagglig svenska att hon hittat kantareller. Grattis, tänkte jag, men vårt spår då??? Hon visade och pekade rätt bort i spårets sträckning, att jodå, där borta hade de funnits många kantaraller. Jag lät Ikke fortsätta med spåret, vilket han gjorde väldigt övertygande, som om det aldrig hade stannat en liten polsk tant för att prata kantareller. Och inte hade han några tendenser att kolla vad tanten hade gjort i skogen heller, trots att mitt spår var 1,5 timme gammalt, och tantens bara några minuter. Han visste allt vilket spår han skulle följa. Lite svårt hade han de nästkommande 80 metrarna, men löste det helt utan hjälp, och enligt GPS´n var han aldrig illa ute. Men det tog på hjärncellerna... Lite jobbigt blev det sen! Men rådjurskorsningarna märkte jag aldrig av, och han tog alla apporter, klarade mina planerade krux, och hittade till slutet, utan att någonsin vara mer fel än 3 meter. Imponerande... Han ger verkligen aldrig upp!
Sen har vi inte gjort så mycket mer. Nu jobbar jag min sista passvända för sommaren, och sen ska vi träna ännu mer, när jag är ledig varje dag... Härligt!
Kommentarer
Trackback