dexi & ikke

Vi kan faktiskt skryta med att vi varit riktigt flitiga de senaste 2 veckorna. Träningen har funkat bra, Dexi har spårat flera 2 km-spår utan några som helst problem. Hon har klarat alla svårigheter jag så påhittigt funderat ut utan att ens tänka efter. Antingen är hon väldigt duktig, eller så är jag väldigt korkad, som inte kommer på tillräckligt svåra saker... Jag lämnar till er som känner oss att avgöra vilket! Ett spår har fastnat lite särskilt i minnet. 1,5 km långt, 9 föremål av olika material. Hon hittade samtliga förmål, men ändå kommer vi hem med bara 8 st. Hon åt nämligen upp ett! Glupska hund, får du ingen mat hemma?? En liten bit sämskskinn som hängt med sedan hon var 11 veckor gammal. Vi kampade lite med den som vanligt, hon fick vinna, och när jag letar i fickan efter en köttbulle, så börjar hon tugga på den. Loss, säger jag, gulp, säger hon, och så var den borta! Jaja, sämre saker än en liten skinnbit finns det ju att svälja... Undrar om den var behandlad med nåt, för hon har varit lite dålig i magen senaste dagarna?

Uppletandet har vi också dammat av. Det var ett tag sen. Första försöket var katastrofalt. Hon hittade snabbt alla, men plockade inget, utan bara sprang i vallningen. Då grälade jag faktiskt lite på henne... Andra försöket gick således MYCKET bättre! Första föremålet apporterades in redan efter 10 s, och sedan hittade hon resterande 4 snabbt och snyggt.

Idag har jag blivit skallad av vilddjuret. Mindre kul. Vi låg sked i soffan. Plötsligt rasar mitt prydligt staplade berg av disk i golvet ute i köket. Dexi flyger givetvis upp, och lyckas skalla mig i farten. Så nu har jag ett djupt jack i underläppen, som för övrigt är så svullen att jag ser den själv utan spegel... Jättekul att äta! Dreglar som om hela munnen blivit bedövad av tandläkaren. För att inte tala om hur skönt det är att få varm mat i det där jacket... Önskar nästan att hela munnen faktiskt HADE blivit bedövad...