dexi & ikke

Igår fattade jag ett beslut som jag är mycket nöjd med! Jag var iväg med tjejerna hos veterinären för att ta prov för rabiesvaccineringen. Pillis fick börja, och snäll som hon är, gick det jättebra. Hennes största oro var att vi skulle klippa hennes klor, vilket hon avskyr. När hon märkte att det var något annat, så satt hon snällt. Eftersom Dexi är väldigt svårhanterlig för andra människor, så frågade jag sköterskan ifall jag kunde få sticka henne själv. Det kom absolut inte på fråga! Så har vi aldrig gjort. Vem ska då hålla fast henne?? Ska någon av OSS hålla fast henne?? Va, ska ingen hålla fast henne???? Hon var i alla fall tvungen att fråga tant veterinären, så jag gick till bilen för att byta hund. När hon kom tillbaka, så sa jag att vi testar att göra på konventionellt sätt, så ser vi hur det går. Poppan trängdes in i ett hörn, jag höll fast huvudet med ena handen och kroppen med andra handen, allt enligt instruktioner. Sköterskan fick inte ens lyfta Poppans tass innan hon klart markerade att sköterskan inte hade hos oss att göra. När hon försökte fästa stasen uppe vid armbågen, så satte Dex hennes hand mellan tänderna (utan att bita, givetvis... Hon är inte elak) Sköterskan föreslog då att vi skulle sätta på henne munkorg och hämta en person till, som kunde hjälpa mig att hålla fast henne. Här kommer min insats: Jag sa, NEJ, jag sticker henne själv! Sköterskan blev ganska stött, och gick bort och ställde sig i ett hörn, och började knappa på datorn. Dexi satt lugnt och fint alldeles av sig själv, utan fasthållning, och lät mig sticke henne i tassen. Någon minut senare var det klart. Det brukar aldrig fungera, var sköterskans enda kommentar. Det var jätteskönt att slippa den kalabalik, som det onekligen blir när man försöker hålla fast ett panikslaget djur. Skönt för Poppan att slippa ett onödigt trauma. Så, nu har jag lärt mig, låt ingen annan manipulera med mattes Poppa!! Med lite tillit, löser det mesta sig!