dexi & ikke

"Det man inte har i huvudet, det får man ha i benen" finns det ju ett talesätt som heter. Dexi har nog fått det där om baktassen, för hennes version är "Det man inte har i benen, får man ha i huvudet". Vi var ute och körde vagnen igår igen. Det har ju töat en del, så den förut så välplogade vägen var nu ganska mörjig. Det var alltså ganska trögt att dra vagnen, tyckte i alla fall jag, när jag körde fram den (och jag hade inte ens nån som åkte i den). Spände för den lilla endorfinisten, som sätter av i galopp... Hon märkte att det gick trögare än vanligt, men inte tillräckligt för att ta det lugnare. Hon bara sänkte huvudet, strök öronen plattare bakåt, och spände musklerna. När vi kört vår vanliga runda tyckte jag att hon verkade ganska pigg fortfarande, så jag tog en extra sväng. Vad gör galenpannan när hon märker att vi inte tar vägen hemåt?? Jo, hon drar på för fullt IGEN i snabb galopp. Otroligt! Jag spände loss henne en gång, för hon behövde gå och bajsa. Man såg att benen var lite trötta och skakiga, och jag funderade på om jag skulle låta henne vila en stund, så kunde jag dra en bit. Men inte... När hon var klar, springer hon direkt fram till vagnen, tittar på mig och säger åt mig att spänna för henne igen. Och sen full galopp... Jag kan inte göra annat än imponeras av hennes vilja. Vi var ute i 1,5 timme, och inte en enda gång att hon stannar och säger att hon inte vill längre. Hon bara stretar på. Det måste vara enormt självbelönande, för jag uppmuntrar knappt henne längre. Gör jag det, så går det för fort för matte...

När vi är ute och cyklar, så blir Dex lätt störd av dofter, andra hundar och människor som vi möter. Men inte när hon drar vagn. Hon möter vad som helst eller vem som helst utan att höja ett öra. Hon ARBETAR faktiskt, och då har man inte tid med annat. Igår mötte vi en gigantisk traktor med en annan traktor på ett stort släp, som körde på samma lilla grusväg som vi gjorde. Det var mörkt, så man såg först bara ett par stora lyktor som lös högt ovanför våra huvuden. Den bullrade och mullrade och pös, och jag tyckte den var jätteläskig (den var STOOOOR). Lilla Poppan stod vid vägkanten, med huvudet vänt mot mig, och bara väntade på att få sticka iväg igen. Jag tror inte ens hon såg det enorma monstret vi mötte. Hon ville bara fortsätta. Jag kan nog påstå att hon är trafiksäker...