dexi & ikke

Så har då Ikke gjort sitt första framträdande som sökhund. Med beröm godkänt, måste en stolt matte erkänna... Fast ska sanningen fram, så krävdes det inte så mycket av honom. Full synretning, och 8-9 meters djup på figgen. Men vad kan man kräva av en 11-veckors? Han rultade fram, över stock och sten, och åt glatt sina köttbullar. Första skicket var med en liten tvekan halvvägs, men de 2 andra var med full fart (så mycket full fart man nu kan få på så där korta, stabbiga ben...).

Dexi tyckte det var SÅÅÅÅ orättvist att lillbrorsan fick börja. Hon var tokladdad, även för att vara Dexi (och då är det mycket...) Jag utfärdade varning över radion till figgarna, så att de skulle vara beredda på anstormningen. Första figgen plockade hon i vinden redan från stigen, och låg som ett streck i luften ut i terrängen. Lekte som en tok med stackars Anna, som hade svårt att hänga med henne. Bra jobbat, Anna!! Fortsatte sedan i samma fart hela banan, vilket var kul att se. Även när jag plockat in figgar och körde tomt, gick det med bra fart. Hon kanske behöver lite konkurrens för att plocka fram det där lilla extra, som jag annars saknat i söket på henne. Hon skötte sig i övrigt jättebra. Fint djup, och bra framslag. Synd att det inte finns några söktävlingar nu, för nu börjar hon kännas riktigt fin i söket igen.

I övrigt så gör Ikke framsteg varje dag, tycker jag. Han blir mer och mer hemtam. Han och Dexi kan leka jättefint nu, även om han ibland blir så pestig att hon säger till honom. Men då lyssnar han snällt och lugnar sig. Skönt att kommunikationen funkar mellan dem. Jag vet ju en annan liten mallevalp vi hade för ca 3 år sedan som inte lyssnade på någon, hund eller människa... Gissa vem?

Han är ganska hård i psyket, och det är inte så mycket som berör honom. Jag råkade trampa honom på tassen med min stora grova stövel när vi var ute. Han följde ett spår av nåt slag. Han skrek till, men lyfte inte ens näsan från marken, när jag trampade på honom. Tittade inte ens på mig... Lite skillnad från Dexi, som tror hon gjort nåt fel, när man råkar trampa henne. Humör har han också, lille parveln. Han berättar högljutt när något inte går som han tänkt sig. Oftast är ju matte medverkande i de situationerna... T ex när det är matdags, och man inte får springa fram direkt och börja äta, utan måste sitta fint och vänta på ett "varsågod". Kan säga att vi inte är där ännu, men han har slutat bita mig i benen för att försöka få mig att tappa matskålen...

Den här veckan måste jag tentaplugga, inför stortenta på fredag. Men sen, ska vi minsann ut och träna massor, både Dexi och Ikke. Kul, ska det bli!