10 oktober 2009
Hej min älskling.
Jag vet att det är fånigt att skriva till någon som inte finns till längre, men mina tankar gör mig galen. Måste göra av med dem nånstans.
Idag är det en vecka sen polisen var här och berättade att de funnit dig. Jag känner fortfarande hur hjärtat slutade slå i bröstet. Jag hade bara en timme tidigare sett att du flyttat över alla dina pengar till mitt konto, och jag visste redan. Visste att du var borta för alltid.
Men vad jag inte vet är hur jag ska kunna fortsätta utan dig. Varför var du tvungen att göra så här? Kunde vi inte bara ha pratat om det? Varför sa du aldrig nåt? Frågorna är så många, och svaren så få. Jag kommer aldrig få veta. Kommer aldrig få veta hur lyckliga vi hade blivit i vårt nya hus. Hur glada hundarna hade varit varje dag de sprang runt på tomten. Den stora tomten, som du absolut skulle ha.
Varför gjorde du så många konstiga saker sista tiden, om du ändå inte skulle leva längre? Varför köpte du en stor burk surkål sista veckan. Vad ska jag med den till?? Och alla nya verktyg? Jag kan ju inte snickra... Din dators nyinstallerade säkerhetsprogram frågar hela tiden hur jag vill göra, men det vet ju bara du. Jag har ingen aning...
Varför måste jag fortsätta leva, när du slipper?? Varför är livet så orättvist? Varför får aldrig jag vara lycklig? Varför kan du inte bara komma hem igen...
Många av våra vänner har hört av sig. De är chockade. Lika chockade som jag. De säger att jag ska höra av mig om jag vill prata, men hur delar man med av sina mörkaste stunder? Jag vill ju inte förstöra deras liv med min sorg... Vissa stunder önskar jag att jag kunde gå samma väg som du.
Träffade Anna & Robban igår. Vi tränade räddning på Skanska. Det var tungt. Jag tänkte på dig hela tiden, och tårarna brände i ögonen. Hur kunde du lämna allt som du tyckte om? Hur kunde du lämna mig till att vakna ensam varje morgon? Jag kommer aldrig förstå.
Jag älskar dig så mycket, och saknaden gör så ont. Hur ska jag orka?
Puss älskling.
Jag vet att det är fånigt att skriva till någon som inte finns till längre, men mina tankar gör mig galen. Måste göra av med dem nånstans.
Idag är det en vecka sen polisen var här och berättade att de funnit dig. Jag känner fortfarande hur hjärtat slutade slå i bröstet. Jag hade bara en timme tidigare sett att du flyttat över alla dina pengar till mitt konto, och jag visste redan. Visste att du var borta för alltid.
Men vad jag inte vet är hur jag ska kunna fortsätta utan dig. Varför var du tvungen att göra så här? Kunde vi inte bara ha pratat om det? Varför sa du aldrig nåt? Frågorna är så många, och svaren så få. Jag kommer aldrig få veta. Kommer aldrig få veta hur lyckliga vi hade blivit i vårt nya hus. Hur glada hundarna hade varit varje dag de sprang runt på tomten. Den stora tomten, som du absolut skulle ha.
Varför gjorde du så många konstiga saker sista tiden, om du ändå inte skulle leva längre? Varför köpte du en stor burk surkål sista veckan. Vad ska jag med den till?? Och alla nya verktyg? Jag kan ju inte snickra... Din dators nyinstallerade säkerhetsprogram frågar hela tiden hur jag vill göra, men det vet ju bara du. Jag har ingen aning...
Varför måste jag fortsätta leva, när du slipper?? Varför är livet så orättvist? Varför får aldrig jag vara lycklig? Varför kan du inte bara komma hem igen...
Många av våra vänner har hört av sig. De är chockade. Lika chockade som jag. De säger att jag ska höra av mig om jag vill prata, men hur delar man med av sina mörkaste stunder? Jag vill ju inte förstöra deras liv med min sorg... Vissa stunder önskar jag att jag kunde gå samma väg som du.
Träffade Anna & Robban igår. Vi tränade räddning på Skanska. Det var tungt. Jag tänkte på dig hela tiden, och tårarna brände i ögonen. Hur kunde du lämna allt som du tyckte om? Hur kunde du lämna mig till att vakna ensam varje morgon? Jag kommer aldrig förstå.
Jag älskar dig så mycket, och saknaden gör så ont. Hur ska jag orka?
Puss älskling.
Kommentarer
Trackback
